Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I det föregående har i korthet berörts den betydelse generalstaben haft
för den personella beredskapen genom dess insats för höjande av
officerskårens militära kvalitet. Men detta innebär trots allt endast en del av hela
det stora komplex, som innefattas i begreppet personell försvarsberedskap.
Kraven i detta avseende hava under senaste år blivit i ytterligt hög grad
stegrade.
I gångna dagar, då maskin- och motortekniken icke nått sin nuvarande
utveckling, då flygmaskinen ännu icke var uppfunnen och gaskriget var
ett okänt begrepp, kunde man beräkna, att vårt land vid ett eventuellt
krigshot skulle äga tillräcklig tid för en någorlunda regelmässig
mobilisering, uppmarsch och koncentrering. Det hela betydde förvisso ett
omvälvande ingrepp i hela nationens liv, men kriget såsom sådant var dock
enbart en sak mellan de stridande arméerna och flottorna. Den nyss
skisserade utvecklingen har medfört en fullständig omvandling av krigföringen.
Den har övergått till att omfatta nationen i sin helhet — det totala kriget
har gjort sitt inträde.
Personell försvarsberedskap kan därför avse dels arméns, flottans och
flygvapnets behov, dels luftskyddets och industriens behov. Under senaste
tid har också alltmer framstått kravet på en ökning av polismaktens
beredskap vid krigstid. Denna skulle då avse att öka polismaktens möjligheter
till bevakning av hamnar och farleder, varigenom betydande uppgifter,
vilka nu omhänderhavas av landstorm, kunde övertagas av polisstyrkor.
Erfarenheten visar dessutom, att polismakten även har en betydelsefull
uppgift för »hemmafrontens» övervakande mot illegal propaganda.
Såsom grundläggande för den militära beredskapen måste man anse
försvarsmaktens enhetliga ledning. Vid genomförandet av 1936 års
härordning kunde riksdagen icke ena sig om tillsättandet av en forsvarschef.
Man valde i stället att tillsätta en försvarsstabschef, vilken utan att äga en
chefs makt fick sig ålagd en chefs ansvar. Visserligen skall detta ansvar
formellt bäras av statsrådet och chefen för Försvarsdepartementet, men
denne, som i regel utgöres av en icke fackman och därför saknar insikt i
strategiska frågor, kan näppeligen bemästra de problem, som föreläggas
honom till lösning.
Inom andra länder har insikten om det nödvändiga i en enhetlig
ledning av alla försvarsmedel förmått överbygga de parlamentariska
betänkligheterna mot ett sådant arrangemang. En enhetlig syn på de strategiska
problemen måste vara regel, och med det helas väl för ögonen måste
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
