Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Metallernas renässans. Av Helge Uhrus - Järn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sentals år och har lios primitiva folkstammar hållit sig i bruk ända in i
modern tid. T. o. m. i Västerlandet höll den sig fortfarande kvar i avlägsna
bygder ända till in på mitten av 1800-talet.
I vårt land kom denna direkta framställning av smidbart järn med tiden
att taga en särskild form, i det att det framställda järnet upphöggs i stycken
av bestämd vikt, osmund, vilka gingo som ett slags mynt, bl. a. vid
erläggande av skatt, och i samma form gick vårt järn på export. De forna enkla
»blästrorna» hade nu blivit styck- eller osmundsugnar, och hanteringen
benämndes osmundsmide (en bild se sid. 353 i bd 2). Från allra första början
torde man ha arbetat uteslutande med sjö- och myrmalmer, men redan
på en mycket tidigt stadium ha även bergmalmer kommit till användning.
De tidigaste officiella handlingarna rörande järngruvor i vårt land datera
sig från början av 1300-talet, och härav torde man kunna sluta sig till, att
bruket av bergmalmer i Sverige varit åtskilligt äldre.
Bränsleåtgången vid den direkta smidesjärnsframställningen var oerhört
hög. Vid ansträngningarna att nedbringa densamma genom högre ugnar
med bättre förvärmning av godset, kraftigare bläster etc. råkade man ut för
den kalamiteten, att det utreducerade järnet förenade sig med kol och
bildade tackjärn, som var lättsmält och rann ut ur ugnen. Det första
tackjärnet framkom alltså icke som resultat av en medveten uppfinnarverksamhet
utan var snarare att tillskriva ett missöde i hanteringen, och produkten var
icke välkommen för smeden. Emellertid lärde man sig så småningom att
genom att sätta upp tackjärnet på ugnen igen tillsammans med malm (och
slagg) omvandla det i smidbart järn. Utvecklingen tog dock efter hand den
riktningen, att man övergick till att framställa tackjärn för att sedan
genom omsmältning och slaggbehandling i särskild härd oxidera tackjärnets
överskott på kol, eller, som det benämnes, färska tackjärnet, för omvandling
av detsamma till smidbart järn. Styck- och osmundsugnarna utvecklades till
masugnar, och härdsmidet tog vid. Dessa härdfärskningsmetoder ha
bedrivits i olika former under namn av bl. a. katalansmide, franche-comté-,
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. En vallonsmedja i full drift för tjugofem dr sedan.
I förgrunden ses ett par högar med smältstycken och utsträckt järn, till vänster två
hammare i full gång, vid den närmaste en smed med ett glödande smältstycke under
hammaren. Till höger två vällugnar för uppvärmning av smältstyckena — ett är, medelst en
hängbana i taket, på väg från ugnen till hammaren. I fonden skymta fyra tända
vallon-ugnar. — Vallonsmedja vid Leufsta bruk 1912. Oljemålning av Bruno Hoppe.
Jernkontoret, Stockholm.
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
