Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litterära strömningar under 1900-talet. Av Elof Ehnmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
storstadsliv. Det blev i stället de s. k. tiotalisterna, som skulle föra
utvecklingen vidare och tydligast bryta med 90-talsesteticismen. Deras
stora insats består däri, att de skapade en realistisk och psykologisk social
roman. En av tiotalisterna, Gustaf Hellström, har i romanen »Det var
en tjusande idyll» (1938) betecknat året 1907 som det avgörande
gränsmärket. Dittills hade Stockholm förblivit Bellmans stad, fylld av
feststämning, »ceremoniös, aristokratisk largesse, yverboren självhävdelse och
stormaktsärvd grälsjuka». Men det året dog gamle kungen, och nya
politiska formationer och nya sociala frågor började skymta vid
synranden. Strax förut hade också Oscar Levertin dött, och litteraturen, som
under hans ledning gått i 90-talsförfattarnas fotspår, tycktes ha förlorat
kompassen. Ungefär samtidigt började Landquist förkunna Bergsonismens
nya livsåskådning. Det kan tilläggas, att ledande kritiker ur skilda läger,
Fr. Böök och Erik Hedén, just vid denna tid ställde frågan, varför icke
det aktuella tillståndet och de sociala spörsmålen fingo någon plats i
diktningen. Två händelser bidrogo till att klargöra läget, en socialpolitisk:
storstrejken 1909, som gav blixtbelysning åt klasskampens allvar, en
litterär: Strindbergsfejden 1910, som kom att åtminstone för stunden skilja ut
den grupp, som med Strindberg gjorde front mot 90-talet, och den som
försvarade det. Tiotalisterna höllo i allmänhet på Strindberg, främst på den
unge från »Röda rummets» period. Därmed knöto de an till 80-talets sociala
och samhällskritiska diktning. Men de producerade inte programenliga
tendensromaner i experimentellt naturalistisk stil. De stodo i lika hög grad
i skuld till 90-talet. De fortsatte föregångarnas inmutning av svenska
provinser i litteraturen, och de hade öppen blick för det nationellt
karakteristiska, de hade mer av förstående humor än av snärtig satir och ingenting av
det gnatiga och gråvädersaktiga från 80-talets indignationslitteratur.
Framför allt voro de dock sin egen tids diktare. Det är betecknande, att de
stodo i nära anslutning till pressen, som under dessa år började svinga
sig upp till sin position av tredje statsmakt. De voro europeiskt orienterade
journalistiska konstnärer, stående i händelsernas centrum och påverkade
av dem, främst av den avgörande maktkamp, som dominerade decenniet,
världskriget 1914—18.
Av gruppens författare stod Ludvig Nordström fullständigt fri från fin
de siéc/e-mentaliteten. Som Norrlandsdiktare fortsätter han traditionen från
Pelle Molin och Olof Högberg men är från början främmande för det
90-talsmässiga i deras provinsialism. Hans frodiga berättargåva och mustiga
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
