Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kemiens tidsålder. Av Esbjörn Eftring - De första kemiska storindustrierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles, om klor ledes över släckt kalk. För framställning av klor behövdes
saltsyra, som billigast framställes nr koksalt med svavelsyra. Svavelsyran
fick alltså ersättning för sitt förlorade användningsområde. Industrien
behövde nu stora mängder blekmedel. Bomullen hade nämligen — som ovan
antytts — börjat användas som spånadsmaterial. Som sådant var det
förträffligt men hade ett svårt fel, de oblekta fibrerna voro smutsgrå. De äldre
blekmetoderna voro tidsödande och dyrbara. Bomullsvävnaderna kunde
därför ej uttränga de slitstarkare linnet och det varmare yllet. Den nya
blek-ningsmetoden var revolutionerande. Klorkalken kunde lätt transporteras
till förbrukningsorten efter framställning i stor skala. Priset på
bomulls-vävnader sjönk till hälften. De kunde framställas såväl skinande vita som
i lysande vackra färger. De kunde lätt tvättas. Det blev massbehov,
masstillverkning och sänkta priser. Klädkostnaden reducerades till ungefär en
tiondel. Trots den finmekaniska behandlingen vid spinning och vävning
kunna bomullsvävnaderna i huvudsak betraktas som en kemisk produkt,
eftersom 3 A av deras tillverkningskostnad hänföres till kemiska processer,
tvättning av fibrerna, blekning, betning, färgning, appretering etc.
De lättvättade bomullsvävnadernas ökade användning medförde större
behov av tvättmedel, pottaska och soda, såpa och tvål. Den förstnämnda
användes mest, de två sistnämnda voro dyra lyxmedel. Tillgången på
pottaska var redan knapp. Allmogen i Sverige använde väl oftast s. k. asklut,
med i vatten utlakad lövvedsaska. Glashyttorna förbrukade stora mängder
pottaska, som uteslutande framställdes av aska. Ännu i mitten av
1800-talet skattades Sveriges skogar hårt för framställning av den efterlängtade
varan. Det var rent slöseri med värdena. Vid förbränning av 350 kg.
bokved får man endast 1 kg. aska och ännu mindre pottaska. Världens stolta
skogar hotades med undergång. Då kom den kemiska industrien med rädd
ningen, sedan vetenskapen lärt känna egenskaperna hos de ämnen, som
kunde vara tänkbara utgångsmaterial. Den efterlängtade produkten var ej
pottaska (kaliumkarbonat) utan soda (natriumkarbonat), som förut
erhållits ur vissa havsväxter^ aska. Den var då dyrare än pottaskan. De
använda råvarorna, kalksten, kol, koksalt och svavelsyra, voro billiga.
Metoden infördes av fransmannen Leblanc år 1790. Senare utarbetade Solway
en ny, mera ekonomisk metod, som ännu användes. Här voro råvarorna
koksalt, kolsyra ur kalksten och ammoniak. Den senare metoden användes
fortfarande, den förra nästan endast för framställning av pottaska med
utgång från kaliumklorid. Priset på tvättmedel sjönk till en tiondedel. Då
251
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
