Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konsten och det moderna samhället. Av Axel Gauffin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
form. Det har varit de sista generationerna förunnat att uppleva det
genomgripande omslaget. Det torde knappast kunna förnekas, att konsten spelat
en mera ingripande roll i utformandet av det moderna samhället än vad
fallet var ännu för en mansålder sedan. Förändringen har ej skett utan
kamp, men just segheten i motståndet vittnar bäst om makten hos de
nydanande krafterna. Det är många olika faktorer, som härvid ha
samverkat. Å ena sidan en ökad social rättfärdighetskänsla, insikten att alla
äga rätt att njuta av det sköna, å den andra en återvaknad, strängare fordran
på konstnärlig kvalitet och äkthet. Det är att märka, att den nya rörelsen
från början utgick ur konstnärskretsar, om den också sedan på ett
verksamt sätt fördes vidare och fick ökat innehåll och vidgad betydelse genom
krafttillskott från annat håll.
Bland de första utslagen av den nya rörelsen är den kommitté, bestående
av herrar H. Birger, Per Hasselberg, H. Hörlén, Carl Larsson, Georg Pauli,
E. Perséus och A. L. Zorn, som Konstnärsförbundet år 1886 tillsatte för
att utreda den viktiga frågan: »Huru staten bäst gagnar konsten». I januari
följande år avgav kommittén sitt utlåtande, som börjar med följande:
»Att konsten är ett bildningselement av sådan betydelse, att den icke bör
av staten lämnas vind för våg, är en sats som väl numera får anses som
axiomatisk. Men frågar man vad staten bör göra för konsten så kan svaret
komma att lyda olika.» För kommitterade ligger det i klar dag, att det
viktigaste för staten ej är att främja konstundervisningen utan att uppträda
som konstavnämare i stor skala. Konstundervisningen bör vara fri, men
»vida hellre än att pruta på inköpen kan man pruta på undervisningen, allra
helst när det gäller ett land, vars avlägsna belägenhet i alla händelser
nödgar dess unga artister att till en god del söka sin bildning utomlands. Om
den fria undervisningen avbrytes ett steg tidigare, om de unga nödgas att
något tidigare företaga sin vallfärd till ett annat konstcentrum för att där
fortsätta sina studier, så är det en ringa olägenhet. Men en stor olägenhet
både för dem själva och det land, som fostrat dem, är det om de, när de
komma och erbjuda sitt arbetes bästa frukter, ständigt skola mötas med
svaret: Vi ha ej råd, sök er en annan marknad».
Lösningen finnes i ett nedskärande av det illa använda anslaget till
Konsthögskolan och överförandet av de sålunda besparade medlen till statens
inköpsanslag.
»Att detta bleve till statens fördel kan ju icke bestridas, det utbyte
staten skördar av sina uppoffringar för konstundervisningen är ofta i hög
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
