Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film. Av Per Lindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fått nya favoriter i »Grilljanne»,
»Kalle P.», varietédivor, men
riksdagen tog, efter en animerad debatt,
helt brutalt död på den nya musan
Varietéa genom att stadga förbud
för servering i samband med
offentligt uppträdande (1896). Och de
kungliga teatrarnas
bekymmersfyll-da 1800-talsperiod fick en slutvinjett
i en sorglig händelse: när chefen
för den nedrivna gamla operan,
Anders Willman, 1898 inträdde i en då
fungerande teaterkommitté, sjönk
han ned på sin stol — och var död.
Som en lovande upptakt till
något nytt inom Stockholms
teatervärld verkade det, när Albert Ranft
på Vasateatern förde fram
Strindbergs ungdomsdrama »Mäster Olof»,
spelat av de Wahl, Hillberg,
Lunde-quist, Svennberg (1897).
Varietén hade högkonjunktur i Stockholm
kring 1890 — och dess mest populära figur
var den glade, redan 1892 avlidne Bror
Sigfrid Lindgren, som under pseudonymen
Sigge Wulff och i »grilljannens» skepnad
uppträdde bl. a. pä Berns och väckte furor med
»Kalle P.» och andra lindrigt geniala visor.
Och så kom då, 1898, de stora förändringarna: Operan inflyttade i sin
moderna byggnad, Dramaten förlorade sin kungliga titel och blev halvprivat,
och Svenska Teatern övertogs av Albert Ranft.
I Albert Ranft fick det oskarianska Stockholm sin teaterkung. Han hade
utbildat sig som ung komiker vid Lindbergs sällskap men föredrog att
spela förste älskare till självaste Thalia. Och då han hade den blandning
av lagom klokhet, lättsinnigt karnevalshumör och oförbrännelig bonhommie,
som tjusade publiken och avväpnade kritiken, så fick han Thalia att slösa
med sin gunst och, när så behövdes, slå av på sina pretentioner. Som
skådespelare och instruktör tyckte han bäst om den franska konversationsstilen,
tillsatt med en nypa impressionistisk nonchalans — och ur den blandningen
föddes den spralliga farsstil, som han genomförde på sin Vasateater. Men
som teaterledare hade han därjämte ett drag av storsvensk flotthet, och han
tyckte om vackra fjädrar i sin hatt.
Fjädrar i sin hatt, det hade också den unge skådespelare, som med varje
år blev allt mer dominerande i det nya seklets teater, Anders de Wahl. Mot
345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
