Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film. Av Per Lindberg - Teaterkrisen. Radioteatern och riksteatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men så kom i mitten av 1920-talet katastrofen. Den inleddes med att
den stolta Svenska Teatern brann ner, en sommarnatt (1925), och den
fortsatte med den Ranftska teaterverksamhetens sammanstörtande (våren 1926).
Med höstsäsongen 1926 ändrades fullkomligt teatersituationen i
huvudstaden. Oscarsteatern öppnades 1 september i ny funktion som ersättare
för Svenskan, och under ny direktion, Brunius-Ekman. Direktionen var
populär. Teatern hälsades med jubel.
Och den 15 september startade Ernst Eklund Konserthusteatern med Per
Lindberg som regissör. Den betydde det första försöket att skapa en stor
folkteater, en teater med så många åskådarplatser, att den kunde bjuda det
bästa till billigaste priser. På grund av lokalens art (en sal med ett podium)
blev det en formal scen utan ridå och dekorationer. Här upprullades under
en säsong »Antonius och Kleopatra», »Till Damaskus», »Marionetter»,
»Hamlet», »Vargarne», »Oidipus», »Judas» m. fl. Teatern lockade stor publik
men väckte mycken nervositet inom teatervärlden.
Det blev nödvändigt för den hårt ansatta Dramaten att undanskaffa
konkurrenten. Och så öppnade den sina portar för en strid mellan
modernism och tradition. Lindberg engagerades vid den kungliga scenen.
Atmosfären där blev emellertid tämligen överhettad på grund av
arbets-rivaliteten mellan honom och Molander. Med teaterchefen Tore Svennbergs
hjälp startade Lindberg en »Klubbteater» för exklusiv modern dramatik.
Ett av dess program, Tollers »Hoppla vi lever», föranledde t. o. m. debatt i
riksdagen. Och efter den ansträngande säsongen föredrog Svennberg att
lämna chefskapet, som övergick till Erik Wettergren. Denne lade ned
Klubbteatern. Han tog visserligen i stället upp Konserthusteatern (»Fåglarna»,
»Agamemnon»), men folkteatertanken vann ingenting med det. Och
Lindberg lämnade den kungl. institutionen.
Balansen i Stockholms teaterliv var återställd för några år. Dramaten
gav, med högljudda smågräl som uppiggande mellanspel, goda
föreställningar, som »Topaze» och »Markurells», Siegfried» och de franska
intimis-terna, med Teje, Hanson och de Wahl som ledande. Och Oscarsteatern
levererade den nödvändiga konkurrensen. Där var det Gösta Ekmans suggestiva
personlighet, som skapade den spänning och arbetsglädje, som till fullo upp-
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Den ryktbara >segelscenen> i Shakespeares »Antonius
och Kleopatra”, invigningsprogrammei å Konserthusteatern 1926 i Per Lindbergs
iscensättning — dekorationer i egentlig mening saknas och ingen ridd finns att draga för mellan
scen och publik. — Foto i Drottningholms teatermuseum.
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
