Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bruckner, lösgöras en mängd dittills latenta krafter i mera perifera länder,
som tidigare icke spelat någon större roll i tonkonstens historia. Ryssarna
vakna sålunda till liv — bl. a. med den s. k. nyryska skolan, som är
verksam vid sidan om den mera internationelle Tjajkovskij — tjeckerna bana
sig så småningom en väg med hjälp av Smetana och Dvoråk, fransmän och
ryssar börja upptäcka spanjorernas och orientalernas rytmer och
klangfärger, och i Norden starta bl. a. norrmannen Grieg och svenskarna Söderman
och Sjögren en national-romantisk rörelse. Dessa olika nationella
klangfärger utnyttjas sedan såsom nytillskott på den internationella klangpalett,
som ger romantikens sista fas, impressionismen, dess material — varpå
slutligen en reaktion följer, som betyder ett återknytande till den
kontrapunktiskt formstarka konsten under medeltid och barock och därmed en
brytning med senromantiken.
I Sverige är Franz Berwald den mest betydande tonkonstnären vid
1800-talets mitt. Vår störste symfoniker är emellertid ännu vid denna tid ett
missförstått snille. Hans storhet framstår praktiskt taget endast för fackmännen,
och först efter det senaste sekelskiftet har hans betydelse uppenbarats för
en bredare publik. Det är i stället Norman- och Söderman-falangerna, som
intressera sin samtid, ehuru de båda villigt erkänna Berwalds stora
betydelse. Norman och Rubenson ha studerat i Leipzig och återvända till
hemlandet, fyllda av entusiasm för de romantiska idealen, och även Söderman
får med tiden tillfälle att konfrontera sig med strömningarna på kontinenten.
Berwald har utgått från Beethovens form, som bygger på klassicistisk
grund, men han är även romantiker — både i vissa ämnesval och i
harmo-niken — och dessutom en märklig kontrapunktiker, vars vitala
stämförings-problem äro så intressanta för vår tids tonsättare, att man lätt förstår, att
hans samtid stod ganska främmande för hans konst. Normans
Mendelssohn-Schumannlinje verkade vid 1800-talets mitt mera aktuell, och Södermans
ursprungsfriska nationalromantik blev ett tämligen lättillgängligt incitament,
både för dåtida publik och sam- och sentida tonsättare.
Efter 1800-talets mitt kan man följa två delvis artskil da
kompositions-riktningar i Sverige. Den ena utgår från den nationalromantiska
strömningen och för denna vidare, även på symfoniskt område. För denna
riktning äro de romantiska 1800-tals-sättningarna av typiskt svenska folkvisor
ofta en väsentlig faktor, och formellt äro dess tonsättare även influerade av
den internationella romantikens subjektiva, litterära och associativa musik
— icke bara i operor, utan även i symfoniska dikter, rapsodier, fria fanta-
362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
