Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sveriges tonkonst efter 1850. Av Sten Broman - Yngre tonsättare före 1920
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
knyter snarare till dennes och
Normans symfoniska och
kammarmusikaliska linjer. Stenhammar spelade
en stor roll även som utövande
musiker. Han var sin tids främste
svenske pianist, en genomkultiverad och
djupt musikalisk tolk av både
klassicistiska och romantiska verk i
sträng stil, en fullödig aristokrat vid
flygeln, som förstod
fraseringskons-tens verkliga finesser, och hans
mångfaldiga konsertturnéer, dels
tillsammans med Aulin och Aulinska
kvartetten, dels tillsammans med
Henri Marteau och dels som solist
skaffade honom otaliga beundrare i
hela vårt land. Även som dirigent,
framför allt i spetsen för Göteborgs
orkesterförening, gjorde han en
betydande insats i Sveriges musikliv, och Göteborgspubliken uppfostrades redan
under hans egid till att bli en av de mera lyhörda och för noviteter mest
intresserade i Sverige. Som kapellmästare var han också i ett par repriser
verksam vid Kungliga teatern.
Sin ovedersägligen största insats gjorde emellertid Stenhammar som
kompositör, och med sin tonsättning av Heidenstams »Ett folk» blev han
med ett slag Sveriges musikaliske folkhjälte — hans »Sverige» sjunges sedan
decennier tillbaka såsom en nationalsång, och hela hans produktion andas
någonting äkta svenskt, som han själv är skapare av och som icke vilar på
apterad folkvisegrund. Stenhammars tonspråk har i själva verket en
syftning utöver Sveriges gränser, en allmängiltig karaktär av finaste art och
en formsäkerhet av mindre vanligt slag i vårt land. Hans individuella
egenart är tyglad av ett beundransvärt sinne för proportioner, och han
nöjer sig aldrig med ett lyckligt temaval, utan ger helst sin fantasi utlopp i
tematiska genomföringspartier. Denna hans formella talang framträder
tydligt i hans två symfonier — av vilka den andra, i g-moll, är en av de
förnämsta i svensk musikhistoria — i hans pianokonsert, övriga orkesterverk och
kammarmusikskapelser, bland vilka senare de sex stråkkvartetterna höra till
— Jaså, löjtnanten tycker mest om att gå på
operan för att höra Wagners musik?
— Ja, det gör jag.
— Ah, jag förstår, det är därför att löjtnanten
är vid artilleriet.
»Söndags-Nisses» syn på fenomenet Wagner
1884.
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
