Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det äldre svenska kulturlandskapet. Av Åke Campbell - Skogsbygdens landskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vudtyper kunna urskiljas, nämligen skogsbygdslandskap (slätter och bete i
skog), slättbygdslandskap (framträdande sädesodling) samt
risbygdsland-skap enligt ett i handlingar rörande vissa skånska orter under 1600- och
1700-talen ofta använt uttryck (inägor med löväng, fäladsbete).
Synnerligen goda inblickar i dessa landskapstypers karaktär erhålla vi
genom de s. k. geometriska kartorna med tillhörande beskrivningar. En
annan synnerligen värdefull kunskapskälla är Carl von Linnés resedagbok
för den skånska resan 1749, där de viktigaste landskapstyperna i Småland
och Skåne skildras efter självsyn. Linnés uppgifter kompletteras vidare av
en samtida kritisk kommentator, lagmannen och titulärlandshövdingen Carl
Hallenborg, en kännare särskilt av skånska förhållanden.
SKOGSBYGDENS LANDSKAP.
Under sin resa från barndomshemmet Stenbrohult i Småland ned mot
Skåne gör Linné flera utförliga anteckningar rörande
skogsbygdslandska-pet, sådant det utformats genom den här rådande skogsbygdshushållningen.
Här liksom i alla skogsbygder spela utmarkerna en betydande roll för
hushållning och landskapsbild. Utmarkens karakteristiska marktyper äro:
svedjorna, tjärhyggets och timmerhyggets furuskogar samt
mulbetesmar-kerna. I inägorna, som här benämnas vångar eller ängagärden, möter den
genom lövtäkt och slåtter väl utbildade lövängen med några ensädesåkrar
— åkrar i årligt säde — insprängda här och var. Till gårdstomterna sluta
sig gärna humle- och kålhagar.
Linné, som själv vuxit upp i denna sydsmåländska skogsbygd, var väl
förtrogen med skogsbygdshushållningens krav, och han förstod också
böndernas svåra ställning inför den skogsvårdskampanj, som statsmakterna
med förordningar och påbud fört sedan flera årtionden. Man ansåg på
ledande håll, att staten borde förbjuda allt svedjande såsom landsfördärvligt
och stridande mot naturens allvisa ordning. Linné finner ej svedjandet så
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Det som upprätthåller heden som en bestämd
kultur-marksform är, säger Mårten Sjöbeck, den tid efter annan, ofta med tidsintervaller av
i—6 år, utövade ljungbränningen, som företagits för att förbättra ljungväxten. På detta
sätt behandlade hedar visa en låg, mycket örtrik ljungmatta, där bl. a. lingonriset ■— en
alltid uppskattad nyttigväxt — mycket framträder, och där ljungens saftiga, skärt gröna
årsskott göra sig starkt gällande. Enriset saknas. Ljungen i denna form har tidigare
allmänt uppskattats som en god foderväxt. — Ljungsvedjning på Hallandsås 19.31. Foto
M. Sjöbeck.
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
