Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det äldre svenska kulturlandskapet. Av Åke Campbell - Fäbodväsendets landskapsbild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där holmar och näs gärna bildas), utbytes efter hand gärna mot
lidbebyggelsen på de soliga liderna högre upp, där till slut även åkern blir
betydelsefull. Genom arvskifte tillväxer så brukningsdelarnas antal, men även genom
s. k. tillflyttning av andra nybyggare. Till slut har en hel by bildats: det
norrländska bylandskapet har i tvenne etapper — strandängsbebyggelsen,
lidbebyggelsen — erövrat ett nytt stycke av vildmarken.
Ett lärorikt exempel skall här anföras (huvudsakligen efter G. Götlie).
Vid tinget i Lycksele år 1701 anhöll en man från örträsk, Johan
Johansson, om lov att upptaga åt sig ett boställe i lappmarken vid Knapselet, där
han funnit tjänligt land till åker och äng. Knapselet låg nu på ett
lapp-skatteland, men lappen hade förklarat sig tillfreds med att Johan Johansson
satte sig ner där vid selet. Hans begäran beviljades också enligt plakatet
av 1695 angående Lappmarkens bebyggande, varvid den vanliga
förmaningen protokollfördes, att nybyggaren ej skulle slå sig på »överflödigt
svedjande, därav skogen utödes och skogseld kan förorsakas». Han fick
vidare ej prejudicera (inkräkta) lappen på hans skatteägor på land eller
vatten, utan dennes lov och minne; i stället borde han beflita sig därom
att uppbruka åker och rödja äng samt bebygga själva bostället med
vederbörliga hus. Vi se härav, att det kungliga plakatet av 1695 ingalunda
strävade efter att skilja områdena mellan nybyggare och lappar, men väl
näringsråtten: svensken skulle snarast möjligt bli åkerbrukare, medan
lappen fick leva på renar, fiske och skogsvonor.
När Johan Johansson i två år arbetat på sitt nybygge, fick han en
granne, Erik Eriksson, ävenledes från Örträsk, som ville slå sig ned vid
Knapselet. Nu ordnades med delning, varvid anbefalldes, att man skulle
skifta så, att Johan Johansson, som kommit först till platsen, icke skulle
trängas från sina närmaste ängar utan finge behålla de tvenne holmar
i älven, som lågo mitt för hans boställe. Däremot skulle Erik få de ängar,
som voro vid grankåtan Hackpoit; alla övriga ägor skulle delas lika,
varvid lottning skulle avgöra, vem de borde tillfalla.
År 1726 avmättes de båda nybyggarnas ägor vid Knapselet eller
Knaften, som man också sade (se kartorna sid. 51). Belägenheten är typisk
för strandängsbebyggelsen. De naturliga ängsmarkerna på selets holmar
och stränder, vilka hade gräs så högt, att det »stod karlen under armarna»,
och så tjockt vid jorden, »att en näppeligen med lien kunde slå därigenom»;
utgjorde bebyggelsens ursprungligaste underlag. Så hade röjningar skett.
Säkerligen hade även bevattningsdammar anlagts, varigenom den natur-.
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
