Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
danskan och norskan, medan vi övergingo till ä — egentligen ett a med e
placerat över — först efter boktryckets införande. Under sen medeltid
förekom även typen d. Bokstaven p har övertagits från runalfabetet och
bibehålies ända till senare medeltiden, då den ersättes av th och dh. Med
ett streck över en vokal betecknas m eller n, t. ex. allu = allum; konugs —
konungs, ett bruk, som har övertagits från de latinska handskrifterna.
Med ledning av faksimilet kunna vi vidare observera några
framträdande drag i den klassiska fornsvenskan, även kallad lagsvenskan
(1200-talet—-slutet av 1300-talet). De gamla diftongerna ai, au och ey ha
samman-dragits, så att urnord. stainaR motsvaras av sten, urnord. laukaR av loker
’lök’, isl. ey av 0. På Gotland har dock det gamla tillståndet bevarats (se
kap. om Dialekterna). Exempel från västgötalagen (VgL) äro per ’de’,
perræ ’deras’, pem ’dem’, østrcegøtland (jfr isl. austr ’öster’ och isl. g
autland ’göternas land’). I ordet kombcer ’kommer’ finna vi ett inskjutet b.
Det hette också himblar ’himlar’. I aldra gota ’alla götars’ är på
motsvarande sätt ett d inskjutet.
Den för de nordiska språken egendomliga bestämda slutartikeln, t. ex.
hund-en, utbildas först under denna tid. Den förekommer dock ännu
mycket sparsamt i VgL och de andra lagarna. De stå ännu kvar på det stadium,
som kännetecknar exempelvis latinet. Det heter därför i vår text Svecer
(inte svearno,) och laghmapcer (inte lagmannen). Artikeln är egentligen ett
självständigt ord, pronominet en, in ’den’, besläktat med hin i hin håle ’den
hårde’. När substantivet skulle sättas i bestämd form, böjdes därför både
detta och det tillfogade pronominet-artikeln. Ordet dagh ’dag’ hette i
bestämd form: nom. daghr-in, gen. daghs-ins, dat. daghi-num, ack. dagh-in,
plur. nom. dagha-nir, gen. dagha-nna, dat. daghum-in, ack. dagha-na. Den
fornsvenska genitiven är bevarad i det stelnade uttrycket dagsens sanning.
Från nom. plur. härstammar den nu föråldrade formen dagarne och från
ack. plur. dagarna. Den obestämda artikeln en finns inte alls i VgL, den
uppträder först under 1300-talet.
Såsom redan framgått, är under den fornsvenska tiden ordens
böj-ningssystem rikt och skiftande. Det gäller såväl substantiv som adjektiv,
räkneord, pronomen och verb-. I uttrycket til aldragøta pings styr til
genitiv, och därför stå pronom. aldra och subst. gota i gen. plur. och pings i
gen. sing. Jfr til konungs domce. Uttrycket a landi varu står i dativ, vilket
gäller både subst. och pron. Räkneordet två hette: nom. twer (män), twar
(kvinnor), tu (barn), gen. twceggia, dat. twem och ack. twa (män), twar
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
