Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landsmålslitteratur. Av Harald Elovson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det värmländska folkets liv och väsen. Själv var han tydligen angelägen
om att undgå sådana anmärkningar. Han har avsiktligen intagit en rakt
motsatt inställning. Ironin i en rad av hans bitar går ut över »herrskapet».
De passade härigenom alldeles utmärkt i den på 1890-talet skarpt radikala
»Karlstads-tidningen», med vars politiska kurs Fröding kände sig
solidarisk. Denna sociala indignation kommer kanske tydligast fram i »Gamle
Grevinna på Gampertin», tryckt 1894 i »Svensk Folkkalender»:
»Dä va inga roskull te vare
i tjänst när grevinna på Gampertin,
ho trätta, ho va söm a mare
å mat feck en sämmer än svin,
tunnkokat välling å maskfrätt palt,
å kanski iblann litte flöt va allt,
söm gamle grevinna te mat befallt,
en svalt.»
Det var också på en annan punkt, som Fröding skilde sig från sin
berömde föregångare. »Visans djupare väsen att giva uttryck åt personlig
känsla, vilket t. ex. är hart när allestädes närvarande i allt som skrivits av
Robert Burns», har enligt Fröding endast sällan sjungit med i Dahlgrens
dikter. Fröding var liksom den skotske skalden mera lyriker. Dahlgren
hade t. ex. inte kunnat skriva »Nypenrosa».
»Fin söm nypenrosa står Harrgårdsplan mä roser i
tili, tili, når de dagger gjord mä itnö kälekshöga,
selverdröp å blaa vagger nypenrosa bål ve stöga
lent där möraväre går.––––-dä va rosa mi.»
Med sin dialektdiktning, som mottogs med största erkännande av publik
och kritik, förnyade Fröding den svenska landsmålslitteraturen. Från slutet
av 1890-talet fram till våra dagar har det på skilda håll i landet framträtt
dialektdiktare. Ingen av dem har vunnit samma allmänna uppskattning
som Fröding, men flera av dem ha blivit beaktade utanför den provins, vars
mål de använda. De motiv som de behandla äro i stor utsträckning de för
landsmålslitteraturen traditionella, men många av dessa poeter variera dessa
motiv på ett personligt sätt och flera ha också fört fram nya ämnen. Bland
de mera betydande av dessa landsmålsförfattare kunna nämnas
värmlänningen Oscar Stjerne (1873—1917, »Hemfolk å hemlåt», 1909), närkingen
Levi Rickson, »Jeremias i Tröstlösa» (f. 1868, »Jeremias bok 1—3», 1898
—1928), östgötarna Carl Julius Hedegård, »Gunnar Hede» (f. 1888, »Skörd»,
1916, »Dröm och vaka», 1920) och Nils Larsa Waange (f. 1896, »Fämtan
viser på östgötamål», 1920, »Mänsker å fölk», 1923, »Hemma», 1930) samt
skåningarna Nils Ludvig Olsson (f. 1893, »Di fåste fjeden», 1921, »Mä pile-
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
