Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riket och dess ledare. Av E. Lönnroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skägg av Danmark att besegra Norges konung Olav Tryggvason i ett sjöslag
i Öresund. Om hans verksamhet, särskilt för kristendomens befrämjande,
kunna vi hänvisa till följande kapitel, »Från hedendom till kristendom».
Genom hans döttrars giftermål knötos förbindelser med storfursten
Jaro-slav i Kiev och kung Olav Haraldsson i Norge. Olofs son Anund Jakob
strävade att upprätthålla jämvikten i Norden mellan de danska och norska
rikena: ett livsvillkor för hans egen löst sammanhängande stat, som annars
hotades att helt eller delvis komma i beroende av en mäktig granne. I första
rummet gällde det för Anund Jakob att stödja svågern Olav Haraldsson
i Norge, efter döden dyrkad som helgon (Olav den helige), mot den
danskengelska stormakten under Knut den store. Det misslyckades: Knut
besegrade de förbundna konungarna vid Helgeå 1026, underlade sig Norge och
gjorde anspråk även på Sverige, medan Olav Haraldssons försök 1030 att
med svensk hjälp återvinna Norge omintetgjordes. Senare, då Olav den
heliges son Magnus den gode gjort sig till herre i Norge och efter 1042 vann
även Danmark, stödde Anund Jakob Harald Hårdrådes norska och Sven
Eslridssons danska tronkrav fram till Magnus’ död 1047. Anund
efterträddes av sin bror Emund, kallad »Slemme» och »den gamle». Under dennes
regering kom en definitiv uppgörelse till stånd med konung Sven
Estrids-son i Danmark om gränsen mellan rikena; den lades där den sedan kom
att gå intill frederna vid Brömsebro och i Roskilde.
Med Emund utslocknade den gamla svenska konungaätten, vars
ursprung förlorar sig i historiskt okända tider. En med denna ätt befryndad
man, Stenkil, besteg omkring 1060 tronen, främjade kristendomen och
regerade till omkring 1066. Efter hans död kämpade två tronpretendenter
med namnet Erik om makten. Därefter lyckades Stenkils son Halsten att
en tid göra sina krav på tronen gällande, men han fördrevs, liksom hans
efterföljare Anund, vilken var återinflyttad till landet från Ryssland. Denna
oro i landet synes ha hängt samman med en hednisk reaktion mot den
av konungarna stödda kristendomen. Lugnare förhållanden tyckas ha
inträtt först med Håkan, kallad den röde, som regerade omkring 1080 och
enligt en senare tradition var särskilt knuten till Levene i Västergötland.
Håkan var möjligen mot slutet av sitt liv samregent med Stenkils son Inge
den äldre, som efterträdde honom och regerade över år 1100. Även konung
Inge skall enligt senare tradition ha haft att kämpa med en hedniskt
reaktionär rörelse, som skulle ha haft sitt centrum i Uppsala; i varje fall
synes han liksom föregångaren ha haft sin speciella maktsfär i Väster-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
