Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riket och dess ledare. Av E. Lönnroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som 1229 gjorde uppror, vann en seger vid Olustra och därefter själv blev
konung. Den unge Erik Eriksson flydde till Danmark och kunde återvända
först efter Knuts död. Under hans femtonåriga regeringstid synes den
verkliga regeringsmakten ha utövats av Knut Långes jarl Ulf Fasi, Karl jarls son.
Det är ännu för denna tidsperiod svårt att skönja, vilka makter som
varit de drivande i Sveriges politiska historia och vilkas kamp avspeglar
sig i de täta tronstriderna. Två motpoler i denna maktkamp kunna
emellertid konstateras från 1200-talets början: Valdemar II i Danmark och det
uppländska Folkungapartiet, till vilket även Ulf jarl räknades. Folkungarna
togo tydligen makten med Knut Långe och behöllo den till Ulf jarls död;
därefter lyckades konungafamiljen själv hävda sig. Landets verklige regent
blev alltjämt ej konung Erik — om vilken Erikskrönikans senare, höviska
tradition ej har att förmäla stort mer, än att han var »något läsper» samt
att »det var hans sed att halta» — utan Birger jarl. Denne var konungens
svåger och Magnus Minneskölds son och efterträdde Ulf jarl. 1248 gjorde
man upp räkningen med (de uppländska) Folkungarna: de besegrades vid
Sparrsätra; kung Erik tillfångatog en son till Knut Långe, Holmger, »och
lät sedan hugga honom huvudet av och lät honom följa vänligen till grav»,
som Erikskrönikan uttrycker saken. Birger företog därefter ett
framgångsrikt korståg till Finland, där Tavastland bragtes i beroende av den svenska
kronan. Han genomdrev 1250, att hans son Valdemar valdes till konung
efter Erik Eriksson. Året därefter slog Birger ånyo Folkungarna, som
reste sig mot den nya konungaätten, samt avlivade deras ledare. I den
inre styrelsen befäste han sin dynastis välde och hävdade regeringsmakten
bl. a. genom de s. k. edsöreslagarna, som stadgade fred i kyrka, i hem,
på tinget och för kvinnor och som tillförsäkrade konungen andel i böter
för brott mot dessa lagar i hans egenskap av fredens nppehållare i landet.
Slutligen främjade Birger genom privilegier lybeckarnas handel i Sverige
och bosättning i svenska städer; en osäker källuppgift anger honom som
Stockholms grundläggare.
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. »Holmger, född av svearnas lysande konungasläkt,
själv en sedernas spegel, fälldes av den bittra döden och ligger här halshuggen. Men hans
död, dyrt aktad, visar sig på övligt sätt härlig genom många tecken.» Så berättar den
broderade texten runt detta praktfulla täcke från den 1248 dödade svenske
tronpretendenten Holmger Knutssons grav å Skokloster. Över hans huvud kronan, vid fotändan
Erikska konungaättens och Folkungarnas vapen. Täcket, i guld och silke, är sannolikt
broderat av nunnorna i Sko kloster under 1400-talets slut. — Statens historiska museum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
