Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riket och dess ledare. Av E. Lönnroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
biskop Karl i Lund för att hylla konung Magnus som dess herre. Upproret
ledde till åsyftat resultat, ehuru Magnus måste lämna greve Johan en
ersättning på 34,000 mark silver. Den skuld, som Magnus härigenom ådrog
sig, var oproportionerligt tyngande för den kapitalfattiga svenska kronan
och fick svåra efterverkningar. Då Valdemar (Atterdag) 1343 hade blivit
konung i Danmark, förvärvade Magnus även dennes bekräftelse på sin
besittning av Skåne.
Magnus Eriksson härskade nu över hela den skandinaviska halvön och
var Nordens mäktigaste furste. Han avsåg troligen ej att göra föreningen
mellan Sverige och Norge permanent; i varje fall utsågs hans son Håkon
(1343) till konung i Norge, medan den äldre sonen Erik följande år
hyllades som svensk tronföljare. Inom Sverige sökte Magnus tränga tillbaka
stormännen från deras dominerande inflytande för att själv råda i riket
med hjälp av förtroendemän, som innehade ämbetsmannaställning. Han
har tydligen sökt följa gängse absolutistiska tankegångar och rättsligt basera
sin maktutövning på arvrikesläran, d. v. s. uppfattningen, att konungen
hade sin makt genom ett gudomligt uppdrag och att denna makt oförmedlat
överflyttades på efterträdaren genom arv. Häremot har rådskretsarnas
åskådning klart kommit till uttryck i den allmänna Landslagen, som tillkom
omkring år 1350; där stadgas, att Sverige är ett valrike, d. v. s. att
undersåtarna genom val lämnade konungen hans regeringsmyndighet att förvalta.
Ett spirande missnöje mot konungen tog fasta på hans bristande nit
för rikets yttre storhet, som bl. a. kom till uttryck i två föga
framgångsrika korståg mot ryssarna (1348—49 och 1350—51). Konflikten mellan
konungen ocli rådet torde närmast ha föranletts av Magnus’ försök att
råda bot på kronans penningnöd genom reduktion av skattegods, som
kommit i frälsemäns ägo, och genom återkallande av allt kyrkofrälse. Som
Magnus’ medhjälpare i denna politik framstå dels hans drottning, Blanche
av Namur, dels en storman, Bengt Algotsson, som upphöjdes till hertig över
Finland och Halland och ståthållare över Skåne. Särskilt Bengt Algotssons
stora innehav av slottslän väckte förbittring inom rådskretsarna. Upproret
mot Magnus slog ut i full låga 1356, då aristokratien under ledning av
Magnus’ tidigare drots, Nils Turesson (Bielke), satte upp tronföljaren Erik
som motkonung. Denne erhöll även stöd från Magnus’ svåger hertig
Albrekt av Mecklenburg, som nu på allvar började blanda sig i Sveriges
inre förhållanden, samt från greve Adolf av Holstein. Följande år måste
Magnus lämna Skåne, Blekinge, Sydhalland, större delen av Småland,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
