Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riket och dess ledare. Av E. Lönnroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle få i sin makt. På slotten skulle rådet ha befogenhet att tillsätta
inländska män som fogdar med konungens tillstyrkande. Rådets
medlemmar uppräknades, och det stadgades, att rådet ägde att komplettera sitt
antal, när någon av medlemmarna fölle från. Bland de uppräknade
rådsledamöterna befann sig även herr Erik Kettilsson (Puke), kung Magnus’
marsk, som aldrig hade underkastat sig Albrekt. Sedan konungaförsäkran
genomdrivits, avvisade man kung Håkons krav; Magnus lösgavs ur fängelset
mot en lösensumma och fick behålla Skara stift, d. v. s. Västergötland,
Värmland och Dalsland, på livstid.
Härmed hade striden om kronan mellan Magnus och Albrekt slutgiltigt
avgjorts. Som segrare kvarstod riksrådet. Det hade i konungaförsäkran
erkänts som en slags suverän över konungarna och företrädde rikets enhet
gentemot den dynastiska splittringen. Dess ledare och sammanhållande
kraft var Bo Jonsson (Grip), som fick titeln konungens »officialis generalis»
(högste ämbetsman) och sedermera drotstiteln. Denne företrädde på ett
egendomligt sätl den svenska stormannaklassens finansiella makt, skaffade
sig väldiga godsdomäner och förvärvade län genom förläningar och genom
att lösa ut hertig Albrekts pantlän. Vid sin död innehade han i pant hela
Finland, Kalmars, Stäkeholms och Nyköpings län samt tre smärre län i
Västergötland, dessutom Ringstadaholms län i Östergötland, Rumlaborgs län
i Småland samt slutligen också Hälsingland. Förvärvet och förvaltningen
av dessa län hade dock även ådragit honom avsevärda skulder. Bo
Jonsson var Sveriges verklige härskare. Konungen fann sig emellertid icke
godvilligt i rådets förmyndarskap, och tre gånger måste rådsherrarna avfordra
honom förnyad försäkran.
Spänningen mellan mecklenburgarna och Danmarks och Norges
konungar fortfor även efter Magnus Erikssons död 1374. Då Valdemar
Atter-dag året efter avled, gjorde Albrekt d. ä. anspråk på Danmarks krona för
en sonsons räkning, som var son till Valdemars äldsta dotter. Emellertid
blev det en annan dotter till Valdemar, Margareta, konung Håkons av Norge
gemål, som genom kloka eftergifter åt Hansan och Holstein lyckades sätta in
sin unge son Olof som Danmarks konung. Albrekt av Sverige förde striden
vidare och föll två gånger in i Skåne. Vid det senare tillfället erövrades
Laholms slott, men Albrekt lyckades ej göra sin familjs anspråk på Danmark
gällande. Då konung Håkon dog 1380, enades Danmark och Norge under
samme konung; i bägge länderna utövade Margareta regeringen i sonens namn.
Sålunda var i början av 1380-talet Skandinavien delat mellan två rege-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
