Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riket och dess ledare. Av E. Lönnroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När därför Sveriges prelater (1432—34) tvistade med konungen om ett
ärkebiskopsval i Uppsala och tillbakavisade konungens inblandning med
hänvisning till dennes förpliktelser som vald konung, hade detta en mycket
allvarlig innebörd. Prelaterna vunno stöd inom vissa högadliga kretsar, och
de väjde icke för tanken på öppen brytning. Då skedde emellertid en
plötslig resning i Bergslagen, samtidigt som konungen förhandlade med sina
hanseatiska fiender i Vordingborg. Upproret utbröt vid midsommar 1434.
Under ledning av en bergsman från Norberg, Engelbrekt Engelbrektsson,
spred det sig snabbt över landet, och riksrådet anslöt sig — efter att ha
vältrat ansvaret härför på Engelbrekt. Rådet övertog regeringen ocb formade sig
till en upprorskonfederation av stormän. Det ställde kung Erik till ansvar
för att han brutit sina vallöften, satte upp Landslagen som norm för Sveriges
statsskick, begärde, att inländska män (d. v. s. de själva) skulle styra rikets
län, samt att den skatt, som bars upp i Sverige, skulle förbrukas inom riket.
Rådets krav granskades i förhandlingar, där konungens ställning
dikterades av hänsyn till konflikten med Hansan. När han hade slutit fred
med denna (1435), kunde han i sak driva igenom ett återupprättande av
det starka konungadömet. Men efter ett nytt uppror (1436) sökte och funno
de svenska stormännen anknytning till sina danska ståndsbröder, och inför
denna konstellation, som stöddes av Hansan, måste Erik av Pommern falla
till föga i ett fördrag samma år. Då han (1438) försökte säkerställa en
pommersk anförvant som tronföljare i Danmark och mötte övermäktigt
motstånd, lämnade han regeringen i sina riken och drog sig tillbaka till
Gotland, som han betraktade som sin egendom efter dess inlösande från
Tyska orden och som nu blev enväldets sista tillflyktsort.
Det kan lätt förefalla nutiden, som om det svenska upproret var riktat
mot förbundet med Danmark och Norge och särskilt mot det förra rikets
dominerande ställning inom förbundet. Inom förvaltningen ocb den
ekonomiska politiken hävdade man speciellt svenska intressen gentemot
systemet med danska fogdar och centraliserad, för alla rikena gemensam budget.
Men liksom riksrådets tyskfientliga agitation under Albrekts tid var detta
endast ett led i kampen mot en konungamakt med envåldstendenser och
mot dennas medhjälpare. Man ville hävda Sverige som en sluten rättsenhet
med eget statsskick, men man önskade ej bryta förbundet med Danmark
och Norge, som säkerställde Sverige utrikespolitiskt. En nationalistisk front
mot utländska konungar hade ännu ej bildats. Därför trädde, när Nordens
dynastiska enhet splittrades med Eriks av Pommern fall, riksråden fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
