Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från hedendom till kristendom. Av Erik Floderus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karesson. I två eller tre årtionden fram till 1000-talets mitt var han
verksam. Asmund har som runristare blivit kallad klassisk; icke blott språket
och skrivtecknen ägnar han sin omsorg utan även den ornamentala
utstyrseln. Han är den förste runmästaren, som givit sina ristningar en
verkligt konstnärlig hållning och infört ornamentiken i Upplands runstenskonst.
Om hans ristningar äro omväxlande och konstnärliga, så äro i stället
inskrifternas avfattning på det 40-tal stenar, som han huggit i Uppland och
Gästrikland, i allmänhet desto enklare och schablonmässigare. Mycket ofta
avslutas de med en from bön: »Gud och hans moder hjälpte hans själ».
Särskilt karakteristisk för honom är just bönen till Jungfru Maria, vilken
ju annars icke under denna tid synes ha spelat så stor roll i kulten.
Asmund Karesson har haft flera lärjungar. Åtskilliga norrländska
stenar, bl. a. den redan omtalade Frösöstenen, visa drag, som äro gemensamma
med Asmunds stenar, ehuru de ej nå upp till samma konstnärliga plan.
Illand Asmunds samtida var Livsten den förnämste som konstnär. Han var
verksam i västra Uppland och angränsande delar av Västmanland.
Karakteristiskt för hans stil är det elegant tecknade fyrfotadjuret, med näsflik, lång
nacktofs och svans. Bland Livstens lärjungar böra Balle och Tidkume omtalas.
En synnerligen produktiv och i linjeföringen säker runristare var Fot,
som huggit icke mindre än omkring 50 inskrifter. Han var även verksam
i den mäktige Upplandsbonden Jarlabankes tjänst och högg, medan denne
ännu levde, flera präktiga monument åt honom i Täby och Vallentuna,
bl. a. vid den s. k. Jarlabankes bro, en vägbank, flankerad av resta stenar
och runstenar, delvis bevarad ännu i dag. Vid tiden för sin tillkomst torde
bron ha varit Upplands ståtligaste runmonument.
PLANSCH VID DENNA SIDA. Det finns i vårt land omkring 2,000 runstenar (varav
ungefär hälften i Uppland), men som källor till landets och vår kulturs historia äro
deras texter ofta både för ensidiga till innehållet, för korta och till sin tolkning för osäkra
för att ge en fyllig bild av tillståndet ens under den korta tid av omkring 150 år, då
runristningen florerade. Utförliga skriftliga aktstycken på papper eller pergament, äldre än
från 1100-talets mitt, äro inte bevarade i vårt land, varmed naturligtvis ej är sagt, att
sådana inte förekommit tidigare. Hår återgivna dokument är den äldsta bevarade i Sverige
skrivna urkund, daterbar till 1160-talet. Det är ett brev av ärkebiskop Stephan i Uppsala
på en förlikning mellan kvinnan Doter och hennes son Gere, rörande jord, som skänkts
till Viby kloster »att fritt och för alltid ägas av de munkar, som där tjäna Gud».
Sigillen tillhöra ärkebiskopen, »som med Guds hjälp varit upphovsman till överlåtandet och
förlikningen i den alltför mycket skamliga och länge utdragna tvistigheten» samt »herr
Karl, svears och götars konung» och bland de namngivna vittnena uppräknas Ulf jarl,
Kole i Sko, Petter från Västergötland och Johan, prost i Sigtuna, m. fl. — Riksarkivet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
