Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för konst och konsthantverk. Av Rune Norberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dan svenskarna redan från heden tid voro vana vid liknande ceremonier.
Ännu vid mitten av 1600-talet måste ärkebiskopen i Uppsala med hela sitt
ämbetes myndighet dundra mot prästerna i Karlskyrka i Uppland, därför
att de årligen på S:t Karlungs dag släpade dennes skrin omkring på
åkrarna, för att årsväxten skulle bli god. Så hade, såsom vi sett, Erik den heliges
skrin i Uppsala och ännu längre tillbaka guden Frös bild burits omkring
för samma ändamål. Dessa processioner kunde vid de större kyrkorna
utveckla sig på ett teatraliskt sätt; »påskspelen» och andra dramatiska
uppföranden med religiöst inslag ha därifrån tagit sin upprinnelse. I
marknadslivet, som uppstod och framväxte vid de stora kyrkliga festerna,
utgjorde dessa uppföranden ett viktigt inslag.
Det icke minst praktfulla inslaget i processioner och mässor utgjorde
prästerskapets efter rang och efter kyrkoårets rytm växlande dräkter.
Mässhakar och kåpor voro oftast av guldbrokad i klara färger och med kraftiga
mönster. I synnerhet en biskop i full ornat var en lysande uppenbarelse.
På huvudet bar han den höga mitran, över axlarna den tunga, guldstickade
kåpan med sin broderade ryggsköld och framtill sammanhållen av ett stort
guldspänne, på händerna stora, broderade handskar och praktfull ring, i
handen höll han en gyllene stav (kräkla) som tecken på sin värdighet, på
fotterna rikt broderade skor. Redan det materiella värdet av denna ståt var
oerhört, och det konstnärliga arbetet i metall och stoffer stod — såsom vi
skola se — icke sällan på höjden av sin tids förmåga. Man häpnar ofta
över vilka praktfulla ting av detta slag, som just i vårt jämförelsevis fattiga
land bevarats till våra dagar, även i små landskyrkor.
Bland de kyrkliga föremålen intar dopfunten, jämte altaret, den
förnämsta platsen. Man döpte till en början i källor — Olof Skötkonung är
det mest bekanta exemplet hos oss — men dopet måste ju snart förrättas
inomhus och förlädes nära ingången i kyrkans västra parti, någon gång
i ett särskilt dopkapell; dophuset i Dalby (Skåne), den s. k. kryptan, är,
jämte Lunds domkyrkas krypta, det vackraste exemplet hos oss på sådana
dopkapell. Dopfuntarna ha i äldsta tider haft formen av ett brunnskar,
såsom exemplar från Västergötland och Bohuslän visa. Till en början voro
de av trä, men snart inriktade man sig på stendopfuntar, såsom vi nedan
skola se, och dessa fingo i flera landskap en praktfull utsmyckning med
figurer och tecken, upptagna ur kyrkans system av skydd mot ondskans
makter samt ur dess frälsningslära, evangelium och legend.
Bland kyrkans många kärl intaga de, som hänföra sig till altaret och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
