Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för konst och konsthantverk. Av Rune Norberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett lamm (= människans själ). Det är striden mot de onda makterna, som
hade en sådan påtaglig verklighet för den tidens människor.
Vid sidan av Hegwald arbetade på Gotland stenmästare, som höggo
fun-tar, gravmonument och byggnadsdetaljer, kännetecknade av en annan
strängare och högtidligare stil, vilken förklarats genom inverkan från
bysantinsk konst. Dessa mästare känna vi icke till namnet, men en av dem,
som också har arbetat i Skåne och i facklitteraturen benämnes »Magister
Majestatis» eller »Trydemästaren», är i fråga om konstnärlig kraft fullt
jämbördig med Hegwald. Det är ovisst, om man kan framvisa ett nordiskt
konstverk från denna tid, som överträffar denne mästares dopfunt i Tryde
kyrka i Skåne. I lär har nordisk konst nått europeiska mått. Förbindelserna
mellan skulptörerna på Gotland och i Skåne äro synnerligen livliga under
1100-talet, och det är naturligtvis den stora domkyrkoateljén i Lund, som
är den enande länken. Där torde flera av de gotländska mästarna ha
utbildats och flitigt medarbetat. Även från Skåne äro några mästarnamn
kända, såsom Carl, Mårten och Tove. Var och en av dem är en konstnär
med utpräglad stil. I vissa fall kunna dessa stenmästare även ha varit
byggmästare samt utfört hela kyrkobyggen.
Omkring 1200 verkade på Gotland en annan betydande stenmästare,
Sighraf, vilkens på en gång storstilade, lugna och sirliga dopfuntar ofta
exporterats till svenska fastlandet (t. ex. Vagnhärad i Södermanland och
Tingstad i Östergötland) eller till Bornholm (Aa). Icke endast stilen är
mera förfinad, också motivkretsen har förändrats. Funtfotens gapande
odjurskäftar ha försvunnit och ersatts av högtidligt tronande helgon. Utan
tvivel ligger en ny religiös uppfattning bakom denna förändring, och man
frestas att tro på en inverkan från de franskbildade cistercienserna.
Under 1200-talet förlora funtarna i allmänhet sin figurvärld, som ersättes
av rankverk eller totalt försvinner. Endast skålens (cuppans) form får en
växlande gestaltning. Funttillverkningen blir mera standardiserad och an-
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. I en kyrka på Bornholm finns en dopfunt au samme
mästare, som huggit detta vackra prov — från Tingstads kyrka, Östergötland — på den
stenhuggarkonst, vilken blomstrade på Gotland vid 1200-talets början. Bornholmsfunten
år signerad — därav känna vi konstnärens namn: Sighraf; också till Danmark och
Tyskland sträckte sig exporten av gotländska sandstensfuntar. Figurframställningen (i mycket
låg relief) på Tingsiadsfuntens skål visar i ädel stilisering bl. a. Heliga tre konungars ritt,
deras tillbedjan av barnet och ängelns uppenbarelse för dem, medan de sova — alla tre,
med kronor på huvudet, i samma bädd. På sockelns ena sida förekommer en bild
(återgiven ovan sid. 1A1) av en liten romansk landskyrka. — Statens historiska museum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
