Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järntillverkning och bergsbruk. Av Tom Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den senare kan för kopparhyttornas del anslås till 20 skeppund om året.
Driften måste inställas, när vattnet tröt i hyttebäckarna, och den hade sina
högsäsonger vid vår- och höstfloderna; malmbrytningen däremot kunde ske
snart sagt året runt. Åtgången av kol och ved, det senare även vid
brytningen, var förhållandevis väldig och medförde nog redan på medeltiden
svår rovdrift på skogen kring de större gruvorna. I förening med den
begränsade tillgången på lämpliga vattenfall framtvingade detta, att hyttorna
förlädes i en vid krets kring de stora bergverken. Ändå måste timmer
forslas eller i möjlig mån flottas från skogar miltals därifrån, till
Kopparberget exempelvis från övre Dalarna.
Järnberedningen blev redan under medeltiden grundad på den indirekta
process, som består i att först smälta ner malmen till osmidbart (alltför
kolhaltigt) tackjärn och att sedan genom färskning eller syrsättning
omsmälta detta halvfabrikat till smidbart järn. Det förra skedde i särskilda,
jämförelsevis stora hyttor, masugnar, och det senare i mindre hyttor och
rent av blästerugnar. I äldsta tid visste man ej bättre än att direkt söka
smidbargöra järnet. Dess kvalitet blev då ojämn och stundom oduglig, och
vid utsmidningen till redskap o. s. v. torde omsmältning ofta varit
påkallad. Tackjärnsprocessen torde som så många upptäckter ha utvecklats
ur lyckosamma misslyckanden, men om den fötts i Sverige eller Tyskland
(eller bådadera) kan för närvarande inte avgöras. I Sverige kunna
masugnarna otydligt spåras tillbaka till början av 1300-talet. Namnet masugn
har icke kunnat säkert förklaras men kommer sannolikt av ett tyskt
Mass-ojen, återgående på ett latinskt massa ferri som en järnenhet. »Måttugn»
kan då sannolikast tänkas ha betytt en ugn för järnframställning i relativt
stora och relativt bestämda mått. Den gamla och intill omkring 1000
förhärskande järnenheten var en osmund om ’/i å V2 kg. Härledningen är
omstridd. Osmundsstycket gavs genom klyvning till c:a hälften en
säregen form, som förklarats av att det äldsta forslingssättet var klövjning,
varvid järnstyckena kunde bindas parvis över hästryggen med vidjor el. dyl.
Osmundsjärnet, som efter hand fördes även i större förpackningar
såsom »fat» (å 1 skeppund), blev känt vida kring i Europa men råkade efter
stångjärnssmidets genombrott i vanrykte. Stångjärnssmidet vid en särskild
hyttetyp, hamrar, torde gå tillbaka till Sturetiden, då »stavjärn» börjar
omtalas i de litterära källorna, men någon större betydelse torde del inte
ha fått förrän under Gustav Vasa, då den svenska järnhanteringens mest
karakteristiska och gedigna anläggningstyp, stångjärnsbruket, börjar ta form.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
