Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkliv och folktro. Av Ragnar Blomqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna unika bild av tyska landsknektar och svenskt bondeuppbåd i strid är utförd av en
samtida fackman — den tillhör det förut nämnda Dolnsteinska manuskriptet. För de
förra var kriget ett yrke och utrustningen standardiserad; den långa piken är deras
huvudvapen. Mindre reglementär tycks de svenska bondekrigarnas beväpning vara; i
första ledet gå armborstskyttar mot de fällda legoknektspikarna och efter följa män
med blanka vapen. Alla tyckas bära bröstpansar, »järnhattarna» äro av mycket
skiftande modeller. — Staatsarchiv, Weimar.
BEVÄPNING.
Ända från forntiden var den frie mannen van alt själv hålla sig med
vapen såväl för sin egen personliga säkerhet som för krigstjänsten. De
isländska sagorna ge oss rikhaltiga upplysningar om de olika vapen, som
voro gängse vid medeltidens början. Spjut och pilbåge nyttjades vid strid
på håll, yxa, spjutyxa och svärd användes i närkampen, och som skydd
hade man hjälm, ringbrynja och sköld. Under hela medeltiden måste
gemene man, då han kallades ut i ledung, själv hålla sig med vapen, och
de gamla lagarna innehålla stadganden härom. Så fordrade t. ex.
Hälsingelagen, att varje man över 18 år skulle ha svärd eller yxa, järnhatt, sköld,
brynja samt båge med tre tolfter pilar. Borgarna i städerna, åtminstone i
de befästa, hade skyldighet att deltaga i stadens försvar och måste också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
