Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige under riksbyggmästaren och hans söner. Av Ingvar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gammalt och fornt längre fick vara vid makt, och till dessa ord var det,
som kungen anknöt i sina utläggningar. Den 30 december år 1542 vände
han sig till allmogen i Öster- och Västergötland samt vissa härad av
Småland, alltså till de oroligaste bygderna eller dem, som lågo oroscentra
närmast, och förklarade för dem, vad gammalt och fornt egentligen var. Det
har uppkommit ett allmänneligt tal, skriver han, att allmogen begärer det
som gammalt och fornt varit haver. Och därmed mena de skattens
förminskande, varigenom de hoppas komma till stora friheter. Men för sin del
menar Gustav Vasa, att friheter av detta slag skulle i längden bli till föga
nytta. Ty gammalt och fornt — det är sådant som detta: endast ett fåtal
knektar till rikets skydd, varigenom rikets fiender få god tillgång till riket.
Men bättre är då ett gott försvar. Ett sådant kostar emellertid pengar. Härpå
tänker inte allmogen utan ropar alltid på »gammal sedvana»; de vilja med
andra ord vara försvarade för fienden, men gratis, »som ett gammalt ord
är, att man vill gärna hava en varm stuga, men man vill inte bryta
vedkasten». Av det starka försvar, som kungen inrättat, har hela riket sitt gagn,
fortsätter Gustav Vasa sitt resonemang. Förr i världen var det så, att
köpmännen, som skulle tillföra riket »salt, humle, kläde och andra nödtorfter
till riksens uppehälle, hlevo rövade till skepp och gods; folket kastades över
bord och dränktes som hundar. Efter alla gamla sedvänjor skola räknas
som goda, tyckes oss likväl», förklarar Gustav Vasa, »efter vårt förstånd
denna icke vara nyttig». Han framhåller vidare, hur det gick till i landet
annars i forna tider: fienderna härjade och hrände,
mord och bran dskattning förekom överallt, de sven-
»Vtij thenne månat [augusti 1543] sende Germund Suenson
pä Calmare slott höffuesman förnemde Per Skriffare medh
nåkra knecter wtt til att sökia effter Nils Dacka honom til
att fånga eller nederleggia, funno the så honom vtij en
skogh heter Rödeby Schog i Blekindhe; effter att Per
Skriffare wijste huar han ther hade sin röffare kulo, bleff han
tem warsse och flox söckte effter honom, och icke kunde
få honom leffandes fatt, sköte the honom i hiel, och förde
honom dådan till Calmare, ther hans krop bleff quarterett
pä tijo stagell, och hans huffwudh sattes på en lagom hög
ekestubba, och vppå hans huffud enn koppar crono.» — Så
berättar en krönikör — Johan Petri Klint i sin »Den
swen-ska krönicka om Konungh Göstajfs rigemente ifrån anno
1520 intill 1560», varur även denna talande bild av
förrädaren Nils Dackes huvud är hämtad. — Handskrift å
Kungliga biblioteket.
Ifctt
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
