Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige under riksbyggmästaren och hans söner. Av Ingvar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustav Vasa hade snart funnit allt detta för vittutseende och riskabelt, i
synnerhet som just vid denna tid Dackefejden lade beslag på hela hans
uppmärksamhet. En typisk Gustav Vasa-replik har bevarats, som ger
uttryck åt hans uppfattning: han visste väl vad krig var och hade stritt i
två år här hemma, medan Pyhy och herr Sten haft goda dagar i
Frankrike; medan de dansat med de franska hovdamerna, hade han dansat med
Gudmund Fässing, Per Skegge (de upproriskas anförare) och Nils Dacke,
»men fast med olika fördel».
Han drog sig sålunda tillbaka från storpolitiken, men upphörde aldrig
att oroligt följa den på avstånd och inhämta upplysningar genom
kun-skapare. Han spårade alltid — och ofta med rätta — stämplingar mot sitt
välde. Han hade gott om fiender på kontinenten, ej minst sådana som varit
i hans tjänst men kommit på spänd fot med honom och flytt. Gustav Vasa
hade aldrig varit lätt att samarbeta med, därtill var hans temperament för
hett, och det var gott om för detta medarbetare till honom, som önskade
honom allt ont: Berend von Melen, Johan av Hoja och dennes fränder, hans
tyske sekreterare Wulf Gyler, hans kansler från slutet av 1530-talet
Kristoffer Andersson Röd, och många andra. I Lfibeck var han också hatad,
särskilt sedan Grevefejdens tid, och så sent som i mitten av 1550-talet
kon-spirerade vissa av denna stads borgare med Melen och åtskilliga tyska
småfurstar mot honom; meningen var rent av att fördriva honom från Sveriges
FACS1M1L VII) DENNA SIDA. Olaus Magnus, värt lands siste av påven utnämnde
ärkebiskop, utvecklade under sina landsflyktsår i Italien ett vetenskapligt skriftställarskap, som
kunnat betecknas som en av de viktigaste källorna till vårt lands geografi och
kulturhistoria under 1500-talet. Hans »Historia om de nordiska folken» behandlar i ord och träsnitt
(varav många medtagits bland bilderna i detta verk) alla sidor av nordiskt dagligt liv.
Mycket värdefull är också »Carta marina», det i Venedig 1539 av honom utgivna och
kommenterade kartverket över Norden, med en mängd inritade figurer av omväxlande kuriös och
etnografiskt värdefull karaktär. Det avsnitt av den av nio blad sammansatta kartan, som
här återges (i c:a ’l:i skala), visar en i helhet och detaljer tillnärmelsevis riktig bild av
Skandinaviska halvön. Jämte missuppfattade eller vidskepliga uppgifter (»stora sjöormen»;
»demoner, som i kroppslig gestalt tjäna människan», här med kvast i ett stall) finner man
bilder av exempelvis en häst med snötrygor under hovarna, fiske medelst klubbning på isen,
jägare på skidor, renskötsel, krigsfartyg, »på alla sidor försedda med stora kanoner, från
vilka järnskrot, inneslutet i hylsor, skjutes», o. s. v. Om den »kungliga staden Stockholm»
meddelas, att den är i hög grad »skyddad av konst, natur och vatten», om Östergötland
(Ostrogothia), att det är »tätt befolkat», om Götaland (Gothia), att det är »goternas första
hem», och att »fordom de mäktigaste folk utgått» frän Skandinavien; om Östersjöns med
fyrar försedda sydkust, att man där uppsamlar bärnsten; att man hemma hos oss i
ofredstid tänder eldar (vdrdkasar) på strändernas bergstoppar o. s. v. Av de mänga namnen
(några äro felplacerade) lägger man särskilt märke till häradsnamnen. — Endast ett
exemplar av kartan är bevarat, i Bayerisches Staatsbibliothek, Munchen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
