Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige under riksbyggmästaren och hans söner. Av Ingvar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sådana strider fördes inom det tyska riket, i Frankrike, Polen, Skottland
och England. Från första början av sin regering ville Erik till varje pris
hålla nere adelns maktkrav; han överskattade säkerligen dessa, men de tedde
sig för honom som en realitet, och längre fram visade de sig tydligare.
Hans adelsfientlighet skärptes av aristokratiens nära förhållande till Johan,
som räknade nära fränder på mödernet hland de svenska herrarna. Adelns
avoghet mot kungen återigen ökades genom de mycket stora krav han
ställde, att den skulle offra sina särintressen för landets, och vidare
därigenom, att han, som nämnt, sökte sina rådgivare och medhjälpare bland
lågättade män, detta i högre grad än fadern och på ett mycket mera
utmanande sätt än denne. Han hade ärvt sin faders misstänksamhet i
ökad grad, och detta bidrog även att skärpa motsättningen. Den nådde
sin kulmen år 1567, i sammanhang med de händelser, som äro kända
under namnet Sturemorden.
Den »konungens höga nämnd», som Erik XIV bildat och som hade till
särskild uppgift att skipa sträng rätt i sådana fall, där konungadömets
höghet syntes hotad, hade våren detta år att rannsaka om några herrar
av rikets högsta ätter, vilka voro anklagade för högförrädiska stämplingar.
Bakgrunden härtill var, att kungen ett år tidigare hade låtit på det yttersta
förödmjuka Nils Sture, Svante Stures son, emedan denne ej skulle ha visat
tillbörligt nit vid utförandet av vissa kungliga order. Herr Nils Sture hade
fått företaga ett skymfligt intåg i huvudstaden, alldeles som Sturepartiets
män Peder Sunnanväder och mäster Knut fyra årtionden tidigare;
därefter hade han, nu helt beroende av kungens nåd, fått ge sig åstad på
en beskickningsresa till Lothringen. Det var naturligt, att denna skymf av
högadeln uppfattades som riktad mot denna i sin helhet, och åtskilliga
oförsiktiga ord hade fällts, vilka kommit till kungens och hans rådgivare
Göran Perssons öron. Bevisning ansågs föreligga, kungen själv trodde på
anklagelsens riktighet, och riksdagen, som inkallats till Uppsala i maj,
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Erik XIV var ingen vän till adeln, och när han vid
sin kröning utnämnde tre av sina anförvanter — Per Brahe (d. ä.), Svante Stensson Sture
och Gustaf Johansson Tre Rosor — till grevar, visserligen med obetydliga förläningar
eller andra förmåner, var det närmast för att skapa ökad glans kring kungens egen
värdighet och göra hertigarna Johans och Karls ställning över adelns massa mindre
framträdande. Här återgivna grevebrev, landets första, är av Erik XIV f»Ericus XIV s. r.
[Suecice Rex]») utfärdat för Per Brahe till Visingsborg; efter att i fyra sekler ha spelat
en framstående roll i landets historia utdog den Braheska ätten 1930. — Skoklosters
arkiv (i Riksarkivet).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
