Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige under riksbyggmästaren och hans söner. Av Ingvar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
III, som i hög grad hade Vasarnas häftiga lynne, svarade i sinom tid med
skarpa anklagelser och lät även ta några av de mest framträdande
herrarna i fängsligt förvar. Det artade sig till en konflikt av liknande slag som
den under Erik XIV. Men Johans temperament var, trots all hans
misstänksamhet och häftighet, ej av den art, att det kunde bli en verklig
urladdning. I varje fall var åter avogheten stor mellan konung och adel.
Spänningen i landet mildrades ej genom de kyrkliga strider, som dessutom
rasade under Johan III :s tid, då kungen strävade att genomföra sin nya
liturgi, som blivit hans skötebarn. Vad det svenska prästerskapet beträffar,
föllo många till föga för kungens ofta våldsamma påtryckning — han dolde
ingalunda sina känslor för de svenska andliga och kunde under tvisterna
om liturgien utfara i de våldsammaste smädelser mot de »smutsiga,
okammade och trätlystna» prästmännen. Andra hade hållit fast vid sin
övertygelse; några hade som följd därav måst ta sin tillflykt till utlandet, där
de vistades i avvaktan på att Johan III skulle avlida. Det saknades sålunda
ej inre konflikter under Johans tid, och understundom torde en katastrof
ha varit närmare, än man i allmänhet föreställer sig. Att Johan själv ofta
fruktade det värsta, framgår bl. a. av hans ständiga oro för alt hans fångne
broders anhängare skulle resa sig och återinsätta Erik som konung; man
känner också från 1570-talets förra del åtskilliga dunkla konspirationer mot
Johan, vilka i viss mån förebåda tvisterna med adeln under hans senare tid.
Det är typiskt för läget, att Johan fått rådets tillstånd att avliva Erik, och
då denne dog (1577), var det i hög grad i enlighet med broderns önskningar,
ehuru det ej låter sig fullt bevisas, att han lät döda den farlige fången.
HERTIG KARL.
Så präglas Johans regering av en ständig oro, där kungens förnämsta
rekreation var hans hängivna och sakförståndiga intresse för byggandet av
sköna slott och inredandet av praktfulla rum och salar. Konspirationerna
under hans tidigare år kvävdes eller upphörde, en nödtorftig försoning med
högaristokratien slöts före hans död, de kyrkliga striderna vilade. Men det
var alldeles otvetydigt, att en stark oro präglade både centralmakten och
det svenska samhället under 1570- och 1580-talen, och det var ovisst, vad
den långa jäsningsprocessen skulle ge för resultat. Konflikterna hade blivit
ytterligare invecklade därigenom, att det fanns ännu en betydande
maktfaktor inom riket att räkna med, nämligen hertig Karl, Gustav Vasas yngste son.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
