Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige under riksbyggmästaren och hans söner. Av Ingvar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utveckla sig under en konung, som bodde i Polen. Hertig Karl hade en
helt annan politisk syn, som efter hand skulle komma i oförenlig motsats
till rådets.
Hertigens forhandlingsmetoder under dessa års möten och diskussioner
framträdde särskilt klart vid ständermötet i Stockholm i augusti år 1597.
Det var då som han bemötte en av sina adlige motståndare med de
klassiska orden: »Du^ vet aldrig vad du bjäbbar, du och de andre som med
dig äro». Karls okuvliga personliga maktbegär, i förbindelse med hans
känsla av att fullfölja traditioner från faderns tid, förde honom vidare mot
den avgörande kampen, vilken nu var omedelbart förestående.
INBÖRDESKRIG. HERTIG KARLS SEGER.
Söndringen mellan hertigen och rådet blev snart så stark att flera
rådsherrar flydde till Sigismund, medan endast ett ringa fåtal slöto sig till Karl.
Öppen fejd mellan hertigen och kungens anhängare började redan år 1597,
och Sigismund såg sitt svenska kungadöme hotat av farbrodern. År 1598
begav han sig med en polsk här till Sverige, där han ännu hade många
trogna, trots hertigens energiska agitation. Strider följde, de gåvo växlande
utslag, men till sist ledo Sigismunds trupper nederlag, som dock ingalunda
voro avgörande. Det var snarast en överraskning, då Sigismund plötsligt
gav vika, utlämnade till hertig Karl de rådsherrar, som flytt till Polen, och
åter for tillbaka till sitt andra rike; »där ( = fast) ingen honom jagade»,
helte det, »lopp han från land och konungarike». De fasta platser, som
konungens anhängare ännu innehade, föllo efter hand, och blodiga räfster
med de kungatrogna följde, så efter intagandet av Kalmar, Viborg och Åbo.
Den stora uppgörelsen med de kungatrogna rådsherrar, som Sigismund
gett i hertigens händer, följde därefter på riksdagen i Linköping, där en av
de märkligaste rättegångarna i Sveriges historia ägde rum. En
utomordentlig ständerdomstol förklarade fyra av de anklagade herrarna, som ej ville
falla till föga och erkänna att de hade felat, skyldiga till »mened, smädelse
och landsförräderi». Rland dem var den dåtida svenska adelns ypperste i
begåvning, lärdom och politisk förfarenhet, Erik Sparre. En dotter till en
av de dödsdömda, Gustav Baner, har flera år senare berättat om de
gripande scener som utspelades, omedelbart innan de dömda fördes från slottet
till avrättsplatsen. Hennes berättelse slutar så: »När han (Gustav Baner)
skulle gå ut den sorgliga gången, gick han åter till min kära moder och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
