Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Religion, kyrka och skola. Av Hjalmar Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Västeråsarna hade anledning till oro. Staden hade med sitt centrala läge
som utfartsplats för stora bergslags- och dalabygder, sitt dominikankloster,
sin domkyrka och sitt domkapitel blivit en högborg i Sverige för den
katolska kyrkan och påvemakten; det var på en Västeråsprelats förslag, som
det ännu helt katolska svenska folket vid riksdagen i Strängnäs 1523 hade
valt segraren i befrielsekriget, »den ädle herr Göstaff av de gamle göters och
svears konungars blod», till det nya Sveriges konung. Nu voro föga mer
än tre år gångna, och redan förspordes rykten om, att den nye konungen
under inflytande av sin från Strängnäs domkapitel hämtade »sekretarius»
eller, som vi skulle säga, rikskansler, den statsmannakloke och
handlingskraftige västmanlänningen Laurentius Andreæ, börjat gynna det lutherska
kätteriet. Det förspordes, att kungen ej längre brydde sig om att förhandla
med påven, men förklarat kyrkans egendom vara folkets, börjat
tvångs-beskatta kyrkor och kloster, tillåtit klerker, munkar och nunnor sådan
styggelse som att ingå ett ordentligt äktenskap, medgivit evangelisk predikan
och psalmsång vid gudstjänsterna i Stockholm och låtit det kungliga
tryckeriet utsända kätterska skrifter. Ja, det ryktades, att kung Gösta själv
besmittats av »lutteriet» till den grad, att han åt kött i fastan. Det
allvarsammaste var, att han nu efter föredömet från Tyskland velat låta folket
självt bilda sig en mening i den religiösa frågan genom att i Uppsala vid
jultiden 1526 anordna en offentlig disputation mellan den främste katolske
professorn, Peder Galle, och kätteriets unge förkunnare, Olaus Petri.
Den katolske teologen vägrade visserligen att disputera, då kyrkans lära
vore höjd över varje diskussion och han ej hade rätt att deltaga utan påvens
tillåtelse. Men Gustav hade tyckt sig finna, att Luther bättre stämde
överens med Guds ord och syntes ha sanningen på sin sida; och kungen
behövde ett religiöst och kyrkligt avgörande, varigenom han kunde rättsgiltigt
åtkomma kyrkans rikedomar och bryta ned hennes ställning som en
privilegierad stat i staten, i sista hand beroende av en utländsk påve. Så grep
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Sd har en 1800-talskonstnär sökt rekonstruera den
ryktbara scen i Västerås, då Olaus Petri och Peder Galle på föranstaltande av Gustav Vasa
»nappades väldeligen», för att kungen själv och »de världslige måtte kunna veta, vad de
skulle rätta sig efter» i den religiösa striden. Vid pulpeten i förgrunden står gamle doktor
Peder Galle med lyftad hand och mitt emot honom i en enkel, svart dräkt den unge
Olaus Petri med ena handen på hjärtat, den andra på bibeln och Martin Luthers porträtt
uppställt mot pulpeten. Bakom honom sitta katolska präster, munkar och krigsfolk. Till
höger i dubbelbänken sitta kungen och ärkebiskopen. Den senare betraktfir bestört kung
Gustav, som uppmärksamt iakttar Olaus Petri. — Oljemålning 1883 av C. G. Hellqvist.
Nationalmuseum (deponerad i Smålands fornsal, Växjö).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
