Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Religion, kyrka och skola. Av Hjalmar Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSIKTIGT FRAMÅTSKRIDANDE. EVANGELISK ÄRKERISKOP.
Gustav Vasa hade efter Västerås riksdag bedrivit en kraftig reduktion
t
av biskoparnas och kyrkans egendom, och som sagt snart nästan gjort slut
på klostren. Påvekyrkans försvarare framför andra, den duglige och
fosterlandsälskande men unionellt sinnade och försiktige biskop Hans Brask i
Linköping, hade kort efter riksdagen i Västerås flytt ur landet. Redan
dessförinnan hade vikarien på ärkebiskopsstolen i stället för den till Danmark
flyktade Gustaf Trolle, den fint bildade men fåfänge och svage påvlige
legaten Johannes Magnus, lämnat Sverige (han blev efter Trolles död av påven
utnämnd till ärkebiskop av Uppsala och ådagalade sin fosterlandskärlek
genom att utge ett stort verk om svenskarnas historia, vilket blivit berömt
bl. a. därför att författaren där fullföljde den redan av Sveriges ombud vid
Baselkonsiliet Nicolaus Ragvaldi framförda uppfattningen om svenskarnas
[goternas och skyternas] fordna väldiga bedrifter i södra Europa och Asien
och därmed grundläde den götiska historieromantiken i Sverige, vilken skulle
komma att spela en så stor roll). I stället hade rikskanslern mäster Lars
inträtt som ärkebiskopsvikarie. Denne satt ock som ledare av ett av
konungen sammankallat kyrkomöte i Örebro januari 1529, vilket fritt fick
bestämma om det kyrkliga livet, kulten och undervisningen. Ännu var
tiden icke mogen för mer än ett försiktigt reformerande utan öppen
brytning med katolsk tro och ordning; men mötet fick ändock genomgripande
betydelse för den kommande evangeliska utvecklingen i Sverige, därigenom
att nu från början av reformationen kyrkans självbestämmelserätt i sina
egna inre angelägenheter erkändes.
Trots all moderation vid mötet kommo snart våldsamma katolska
re-aktionsutbrott från både adel, prelater och allmoge, från Västergötland och
Småland till Dalarna och Norrland. Fruktan för folkoron förmådde då
Gustav att lägga dämpare på förändringar i kult och katolsk sed och att
i religiöst och kyrkligt avseende tills vidare följa en försiktig reformkatolsk
mellanväg, den s. k. reformismen, vilken utomlands ett flertal furstar nu
anlitade och som i Erasmus från Rotterdam hade sin främste förkunnare.
Sedan en i Västgötaupproret invecklad ultrakatolsk biskop 1529 flytt, hörde
väl också alla kvarvarande svenska biskopar till denna riktning. — Men så
kom ett ömtåligt läge. Gustav ville stärka sitt nya konungadöme genom
giftermål med en utländsk furstinna. För att inför utlandet skaffa nödig
auktoritet häråt behövde han, att rikets ärkebiskop förrättade vigseln och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
