Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Religion, kyrka och skola. Av Hjalmar Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kyrkoordningen underställdes ett kyrkomötes prövning och godkännande.
Så skedde i Uppsala 1572. Laurentius Petris långa livsverk hade krönts
med framgång, och han kunde nu (1573) lägga sitt trötta huvud till ro
i medvetandet att han murat en fast grundval för sin evangeliska kyrkas
och bildnings fortsatta bestånd och utveckling. Han slutade sitt sista
herdabrev till ärkestiftets prästerskap med orden: »Herre, giv frid i våra
dagar!», och han undgick den annalkande stormen. Denna framkallades
av den nye konungen.
Om Johan III.s religiösa ställning ha alltid rått olika meningar; i
verkligheten torde det vara svårt att bringa honom in under en enkel och
enhetlig formel. Hans utpräglat estetiska och fantasirika sinne fängslades lätt
av känslostämningar och mystik, av kultisk skönhet och andakt, varemot
han aldrig synes ha fått tag på det centrala i evangelisk tro, frälsningen
allenast genom förtröstan på Guds kärlek, uppenbarad i Jesus. Teologiskt
fostrades han väl i den melanchtonsk-humanistiska anda och skola, som vi
sett framträda under Erik XIV. Under en vistelse i England tog han intryck
av den anglikanska kyrkan med dess katoliserade inriktning och betoning av
kulten och de gamla kyrkofäderna. Under en lång fängelsetid fördjupade
han sig i studiet av dessa och tillägnade sig en avsevärd teologisk bildning,
varvid han i saknad av kritisk vägledning fick en alltför stor tro på sin
egen förmåga att finna det rätta i de religiösa frågorna. Hans katolska
gemål, den goda Katarina Jagellonica, bibragte honom också sympati för
den moderata form av reformkatolicism, som hon växt upp i. Denna syntes
Johan komma rätt nära den humanistiskt-melanchtonska lutherdomen; han
kom aldrig att förstå, att den påvekyrka och katolicism, som han som
konung fick att förhandla med, genom jesuitorden och Trientkonsiliet
utvecklat sig till en helt annan än reformismens. Fasta och klara linjer var f. ö.
icke Johans sak; man möter ständigt stämningsmänniskans ombytlighet.
Johan synes själv ha haft ett visst medvetande om denna brist och sökt
överskyla den genom ett envist överdrivet fasthållande vid det, som han
trodde sig ha själv tänkt ut.
Emellertid fullföljde Johan som vi sett under sina första år som något
självfallet den föregående tidens evangeliska politik. Han lät faderns
sön-derdelning av stiften falla bort och förhjälpte Kyrkoordningen till allmänt
genomförande. Men när gamle ärkebiskop Lars avlidit, utnämnde Johan
mot prästerskapets val —■ som föll på biskop Martinus — och sålunda mot
Kyrkoordningen till hans efterträdare den meromnämnde melanchtonske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
