Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Religion, kyrka och skola. Av Hjalmar Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
viktiga insatser vid mötet; Nyköpings kyrkoherde Olaus Martini, som där
efterträtt sin berömde fader Martinus Olai och som efter Botniensis skulle
bli Karl IX:s store ärkebiskop, Pelrus Kenicius (också från Västerbotten),
som skulle utföra en förnämlig gärning som ärkebiskop under hela Gustav
II Adolfs regering, och slutligen Kenicius’ efterträdare Laurentius Paulinus,
som då redan fullbordat sin väsentligaste livsgärning som biskop i
Strängnäs och därunder utgivit Sveriges största teologiska verk under
århundraden. Både Kenicius och Paulinus kommo jämte Botniensis från högskolan
i Stockholm, liksom mötets störste vältalare Erik Skinnerus. Efter mötets
slut överflyttades de alla närmast till Uppsala universitet, som hertig Karl
återupprättade och som genom dem började bliva den andliga och
vetenskapliga ledaren i Sverige.
Med utomordentlig skicklighet ledde Botniensis de stundom nog så
ömtåliga förhandlingarna. Lättast var det att komma till rätta med den
liturgiska frågan. Motståndet mot Johans liturgi hade nu genomträngt en stor
del av prästerskapet och folket, och i liturgien såg man en brygga för
Sigis-munds papism. Enhälligt beslöts att alldeles avskaffa Röda boken såsom
»i själva grunden alldeles likformig med den påviska mässan»; kyrkan skulle
återvända till reformatorernas gudstjänstordning och kult, sådan denna
angivits i 1571 års Kyrkoordning. De kvarvarande liturgisterna vid mötet
gjorde avbön. — Även i fråga om ordning och skick i folklivet, som under
det liturgiska virrvarret försummats, visade sig en endräktig önskan om
ny uppryckning. Den under kampen och förföljelserna stegrade
handlingskraften utlöste sig nu också i en skärpt kyrkotukt. Ej minst därigenom att
mötet till den lediga ärkebiskopsplatsen valde liturgiens hänsynslösaste
motståndare, den till utlandet flydde och av martyrglorian omstrålade Abraham
Anyermannus, skulle denna lutherska kyrkotukt komma att förvandlas från
ett frivilligt bevis på botfärdigt sinnelag till ett tvångsförfarande med yttre
straffmedel såsom böter, skampallen i kyrkan, stående framför kyrkodörren
med blottade axlar (»naken»), risslitning, stocken m. m., vilka blevo
villkor för att erhålla avlösning (syndaförlåtelse). Nog behövdes det hårdhänta
tag för att få bukt med folkets styvsinta råhet, men kyrkotukten i denna
form befrämjade den gammaltestamentliga anda, som började tränga in i
den lutherska ortodoxien, och medverkade till betonande av yttre
kyrko-lydnaden som det avgörande.
Uppsala mötes huvuduppgift var emellertid att klart bestämma, vad som
skulle vara svenska folkets religiösa tro. Här gjorde sig två huvudriktningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
