Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vasahovet som tongivande inom konstens och modets värld. Av Karl Erik Steneberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tornerspel höllos såväl vid Gustav Vasas som hans söners liov, och
torner-platser eller »rännarbanor» funnos vid de svenska kungliga slotten samt
även i Åbo, där hertig Johan lät anlägga en sådan. Som inslag i
programmet vid större fester spelade torneringen en viktig roll. Sålunda ber Gustav
Vasa sin son Erik att vid förberedelserna till prinsessan Katarinas bröllop
tänka på vad som krävdes vid en sådan högtid, »både med stakande och
annan triumfering, som uti sådant fall hos herrar, furstar och potentater
brukas pläga».
När konungen 1557 tilldelar hertig Johan hans sköld, vapen och
sköldemärke, säges denne skola bära dem »till skämt och allvar, i krig, tornier,
med kämpande, stäkande, rännande och fäktande», och detta ger oss en
antydan om riddarspelens olika arter. En aktningsvärd torneringslitteratur
uppstod på 1500-talet, och till de teoretiska arbetena —- en »Turnierbuch
på tyska» fanns i Vasatidens bibliotek — komma ytterligare skildringar
hur det gått till i praktiken. Av de tryckta festbeskrivningarna från
kontinentens furstehov äro många rikt illustrerade praktverk, som t. ex. den i
denna uppsats använda publikationen från Munchen 1568. Vid
tornerspe-len förekom dyst, mellan två riddare, eller kämpade man i skaror till fots
eller till häst. Vid en från Italien härstammande form av tornering redo
två riddare längs sidorna av en barriär emot varandra med fällda lansar.
Det gällde i huvudsak att stöta motståndaren ur sadeln, att bryta av sin
lans mot hans sköld, att träffa honom med svärdet eller att slå sönder detta
mot hans rustning. I många former trivdes den sköna vapenleken, och
rustningar av olika typer kommo därför till användning; denna differentiering
blir framför allt synlig i hjälmarna.
Renässansen stod icke medeltiden efter i fråga om det vid vapenlekarna
använda praktuppbådet. Vid upptåget till torneringsplatsen, liksom vid
andra festliga tillfällen, kommer en dekorativ och fantasirik ståt till an-
FOLDER VID DENNA SIDA. Denna gravyr, utförd av den för hertig Karl verksamme
tyske kopparstickaren Hieronymus Niitzel 1593, visar över en rad landskapsvapen Johan
111 i sin kista med krona, spira, äpple och svärd; däröver konungens
bisättningsproces-sion över Stockholms borggård den 31 december 1592. Siffrorna över tågets grupper
hänvisa listan överst till höger. Främst (1) gå präster därefter (2) konungens och hertig
Karls hovmarskalkar; (3) unga grevar och friherrar; (i) adelsmän; (5) hovtjänare; därpå
(6 och 7), buren av fyra riksråd och sexton adelsmän, följer kistan under en himmel,
som bäres av medlemmar av högadeln; (8) konungens andre son, hertig Johan av
Östergötland; (9) hertig Karl; därefter ytterligare riksråd, representanter för stånden,
drottningarna Gunilla och Katarina samt Stockholms borgmästare och råd m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
