Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vasahovet som tongivande inom konstens och modets värld. Av Karl Erik Steneberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
traktarens synvinkel, skildras Erik XIV redan av sina egna målare med all
den gåtlika nimbus och ideala höghet, som tillkommer bäraren av dessa
stolta anor. Även i Eriks porträtt går verkligheten hand i hand med en viss
fabulerande fantasi, åtminstone gäller detta personlighetsskildringen,
män-niskotolkningen. Detta är det intryck man får inför hans stora
helfigurs-porträtt på Gripsholm. På detaljerna, på dräktens guldmönster,
ordensked-jans och värjans rika smide, faller visserligen dagsljuset klart och nyktert
relaterande, men inför uppgiften att återge människan innanför detta
praktfulla hölje har målarens sanningskärlek gjort halt; en djärvt idealiserande
uppfattning har här i den höviska porträttstilens anda ingripit korrigerande
och förbättrande. Erik XIV hade enligt en samtida kritisk iakttagare för kort
näsa och alltför långa tänder i överkäken; säkert har han icke ägt de eleganta
proportioner och långlagda ansikte, som den av tidens manierism påverkade
målaren välvilligt förlänat honom (se pl. vid sid. 284 och bild å sid. 43).
I porträtten, som ännu långt in på nästa århundrade så gott som
undantagslöst framställa medlemmar av kungahuset och högadeln, frapperar det,
att en konsekvent stilisering genomgående gör sig gällande. Det strama och
självmedvetna stannar kvar som förhärskande stämning, och i
helfigursformatets stela komposition komma de representativa syftena häst till
uttryck. Någon enstaka gång, det är sant, talar ett porträtt ett mindre
form-bundet språk, men det är då en person ur borgerlig miljö som skildras med
mindre anspråk, såsom i den intimt uppfattade lilla bilden av Sven
Elofs-son, Vasakonungarnas kanslist under en lång följd av år, avmålad 1595
(Skokloster; se bild å sid. 59).
En ny linje framskymtar visserligen en tid inom den större bildkonsten.
Det decimerade måleribeståndet från Johan III :s regeringsår samt
uppgifterna om dennes beställningar av altartavlor vittna om den reaktion, som
med stöd av konungens personliga inställning nu är i verket och som även
inom konsten väcker till livs religionens symboler och gestalter. Johannes
Magnus’ röst tystnar för en tid, och bibelns berättare taga åter till orda. I
den främsta bildföljd, som bevarats från Johan III :s epok, Arendt Lamp-
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Denna väna unga dam föreställer icke Gustav Vasas
drottning Katarina, som den senare tillkomna inskriften uppger, utan en, tills vidare okänd,
dam från 1500-talets slut. Dräkten daterar porträttet till 1590-talet; den rika prydnaden
tillkännager furstlig börd. Den med en kronliknande överdel försedda huvans otaliga
pärlor, hängsmyckena och guldkedjorna äro omsorgsfullt utmålade, liksom den rödfasonerade
överklädningen med dess silverspetsar och underklädningens vita ärmar med guldränder.
Målning pä Gripsholm av okänd konstnär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
