Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmogeliv under Vasatiden. Av Gösta Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den gästvänskap, som Olaus Magnus, själv en star
resenär, mött under sina färder i värt land, berättar
han pä ett något panegyriskt sätt i sin »Historia», i ett
kapitel om »götarnas och andra nordbors gästfrihet»:
»Dä naturen bjuder människorna att genom inbördes
bistånd göra livet lättare för varandra — och detta
förvisso med rätta, alldenstund det ej är människan givet
att vara sig själv nog, lät vara att naturen i lika män
omhuldar alla dem, hon förlänat samma gestalt —, är
det tydligt, att hon också oavlåtligen vakar däröver, att
ingen människa må se sä mycket på sitt eget bästa, att
hon låter sin nästa (som hon lätt kunde hjälpa) duka
under av nöd. Så är det ock en styggelse att först locka
en främling genom ett vänligt mottagande, för att sedan
förskräcka honom genom ett oskäligt pris. Ty en
rövares like är den, som genom obillighet och fördömlig
vinningslystnad ådagalägger, att rättrådighet ej är i
honom. Ty däruti bevisar sig en sann godhet och
människokärlek, att man tager från sig själv och giver en
annan. Och den som så gör, han giver i själva verket
aldrig så mycket, som han får igen. Ty hans gåva
varder till fullo gäldad genom gengåvor; och själva
medvetandet om att hava gjort en god gärning samt minnet
av deras kärlek och välvilja, som man gjort gott, giver
en fröjd i själen, som vida övergår den lekamliga
njutning, från vilken man avstått, och detta desto mera,
som intet tvivel råder, att Gud rikligen lönar allt gott
verk. Ovanstående bild avser att åskådliggöra det, som
här åsyftas. Den visar, vilken storartad gästvänlighet som
genom Guds undransvärda gåva blivit götar och svear
förlänad framför alla andra folk i Norden. Ja, de betrakta
rent av varje sådan dag som beklagligen förspilld, då de
ej fått tillfälle att bevisa en främling någon välgärning.»
Olaus Magnus har i fortsättningen dock några varningens
ord mot resande »sällar», »stadda i förrädiska ärenden
mot riket», i synnerhet »ryssar eller moskoviter samt
danskar». — Ur »Historia om de nordiska folken».
den, som skulle kunna
ge oss en mera levande
och omedelbar inblick i
de förhållanden under
vilka den tidens
människor levde.
Den kommer sig,
denna brist, därav att svensk
kultur den gången ännu
endast i ytterst ringa grad
var litterär och därför
själv inte kunde avge
några vittnesbörd som
blivit bevarade till
eftervärlden. Tanken att
skriva memoarer, som i våra
dagar inte ter sig
främmande för folk ur någon
samhällsklass, hade då
vunnit gehör endast hos
konungen själv och den
allra närmaste kretsen
kring honom. Dessutom
är den krönika som
Peder Swart på konungens
uppdrag nedskrev, ett
föga personligt dokument.
Det är snarare att
jämföra med de
programmatiska förklaringar i
självbiografiens form som
härskarna i
diktaturstaterna även nu för tiden
älska att använda i
propagandans tjänst.
Det enda som kan ge
oss någon ledning, när vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
