Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmogeliv under Vasatiden. Av Gösta Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
artade seder och bruk, som Heberer fick se i vårt land. I Värnamotrakten
i Småland blevo resenärerna förskräckta, när de funno husen, både stuga
och stall, vimla av stora ormar. När barnen i gården åto sin gröt, kröpo
ormar fram och åto ur samma sked som de. Enligt vad Heberer inhämtade
var det likadant på andra håll i trakten, och det är tydligt, att Heberer här
kommit i beröring med den tro på tomtormar som lyckohringande i huset,
vilken långt senare levat kvar just i Småland. Heberer finner husen vara
ganska grovt uppförda av timmerbjälkar. Han har emellertid iakttagit, hur
prästerna och förnämt folk i städerna hade väggarna överhängda med vita,
stickade dukar, som skylde bjälkarna. Bland annat i Värnamo prästgård
såg han sådana dukar, som förfärdigats av husets döttrar och som
fullständigt täckte väggarna i stugan. Detta är det bruk »att draga stugan», som
sedermera blev allmogesed i södra Sverige, en sed, som i viss mån levde
kvar, ända tills tapeterna kommo i bruk i slutet av förra århundradet.
Kosthållet i de svenska prästgårdarna, som Heberer hade många tillfällen
att pröva, väckte efter allt att döma hans stora tillfredsställelse. Bland annat
omnämner han särskilt de stora ostar — större än ett ploghjul — som blevo
framsatta för honom i Östergötland och Småland. De voro försedda med
inskrifter, som hade skurits i själva ostformen. En lydde:
Non praesentetur;
Nisi festa dies celebretur
det vill säga: Denna ost sättes inte fram om det inte firas fest.
FACSIMIL VID DENNA SIDA. I Joen Klints i det föregående flerstädes nämnda
meteorbok återfinnes även denna otympliga teckning av ett dukat, grovt bord i en bondes stuga.
Man finner bl. a. en ölkanna, ett bröd och en kniv, någon egentlig servis förekom ej.
Facsimilet äger emellertid ett större intresse genom den belysning, det skänker en sida
av folkreligiositeten: bilden är en drastisk illustration till den hos vår allmoge djupt rotade
och ofta mystiskt betonade tron på en gudomlig rättfärdighet, som ofelbart låter
människan uppskära vad hon sålt. Joen Klints text till bilden lyder: »Anno 1597. war thet
en rijk bonde, benemdh Claues Jacobsson, som hade korn nogh wtij en suär dyr tijdh,
vtij fort utelämnad]. Han hade en syster" benemdh Margreten Arens, hon war fattig och
hade 6 barn, hon kom til sin broder ten ne rijke bonden, bedhes korn aff honom tilköps,
sade: iag och min barn haffua nu icke i tenne dag åtitt brödh. Men han swor och
förbannade sig att han hade icke så myckett korn eller brödh han kunde äta mera än en
gongh. Hans syster gick gråtande heem, badh gud troligen [= trofast] hielpe sigh. Nu
ner han äta skulle en tijmma ter effter, thenn första brödhbetta han hade i munden,
stalp han nidh och brådödhe. Hans hustru sende strax effter hans syster, och gaff henne
korn brödh och annett guth, grett, iemrade sig och sade, gud nåde tig, min man, föör en
falsker eedh tu swor. Så for han ätt helffuetett medh sin gerighett.» — Linköpings
stiftsbibliotek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
