Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskarna i Finland. Från Claes Christersson Horns tid till Per Brahes. Av Eric Anthoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppleva en stark uppblomstring på 1700-talet. I skärgårdarna voro byarna
redan av utrymmesskäl mindre. — På fastlandet sökte sig bebyggelsen till
åbräddar, kullar och åsar. I skärgården var läget vid en god hamnplats
bestämmande. Men därtill hade byarna, t. ex. i Åbo skärgård, placerats
så, att de inte syntes från farlederna. Fruktan för plundrande sjöfarare
hade i dessa havsomflutna nejder så spelat in, då byarna i en grå forntid
anlades.
Redan tidigt har gården med småhusen bildat en sluten fyrkant, som
sådan ställvis ännu kvarstående i Österbotten. Parstugan kan påvisas på
1550-talet i Helsingfors, där den tydligen företräder en i landsdelen vanlig
bostadstyp. Byggnaderna voro länge omålade och grå med taktäckning av
näver eller torv. Däremot saknades det finska rökpörtet i Finlands
svenskbygder. Boningshusen och gårdsanläggningarna utvecklade sig för övrigt
så småningom efter herrgårdarnas och prästgårdarnas föredöme. Det
dagliga livet i bondgårdarna gestaltade sig i mycket som i Sverige. I söder, där
herrgårdarna tidigt utbredde sig, övade de sitt inflytande på bondens liv.
Dels bragte förläningsväsendet på 1500- och 1600-talen talrika bondgårdar
under adelns överhöghet. Skatter och dagsverken gingo till herrgårdarna,
och vid svårigheter för bönderna att fullgöra sina skyldigheter förlorade
dessa ej sällan den bördsrätt de ägt. Trots förläningsväsendets kortvarighet
gynnade det uppkomsten av herrgårdar, som inkräktade på bondejorden.
Dels togo bönderna i sitt jordbruk och sina levnadsförhållanden intryck av
herrgårdarna och deras innehavare. I Österbotten och delar av östligaste
Nyland förblev herrgården obekant, och här liksom i avlägsna
skärgårdstrakter bibehöllo sig förhållandena mer ursprungliga. Åldriga
bruknings-sätt existerade länge i avlägsna nejder. I utskären i Äboland hände det ännu
i slutet av senaste sekel, att ängar bärgades gemensamt av gårdarna i
byalagen. Sedan höet torkat, räfsades det i »bördor», som mättes av en man.
Denne lade sig över dem och sträckte armarna åt sidan för att pröva högens
storlek. »Bördorna» lottades sedan ut åt de olika gårdarna, i det en man,
som vände ryggen till, ropade namnen på gårdarna, allteftersom bördorna
utpekades. Också hände det, att ängarna voro uppdelade i lotter, som i tur
bärgades av gårdarna, eller att de voro skiftade i smala tegar. Dessa
åtskildes medelst råmärken, stenar eller trästolpar. Liknande förhållanden
äro kända från Österbotten. Detta talar om brukningssätt som varit
allmännare, innan storskiftet på 1700-talet gjorde slut på dem. De visa också,
huru allmogen tillgodosåg de enskildas intresse vid det gemensamhetsbruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
