Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskarna i Finland. Från Claes Christersson Horns tid till Per Brahes. Av Eric Anthoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sina särdrag. Svenskarnas inflyttning har skildrats efter Disa-sagans
mönster men fått färg av sentida förhållanden. Så heter det i en uppteckning:
»Förr i världen hade det beslutits på en riksdag, att alla äldre personer
skulle sättas i varmt vatten och åderlåtas och så dödas. En gång kom en
riksdagsman igen hem från riksdagen, och en gumma frågade, huru det
skulle gå med de gamla. ’Som förut bara, att de skall dödas’, sade
riksdagsmannen. ’Det var ett dåligt beslut’, menade gumman och ställde så till,
att hon fick tala med kungen. Denne sade, att han inte hade tid att tala
med henne, men bad henne komma igen en annan gång, och då skulle hon
komma, inte i ny och inte i nedan, inte på dagen och inte på natten, inte
ridande och inte gående. Gumman kom sedan, när det var nytändning i
skymningen på kvällen och stödde sig med det ena knäet på en get. Till
kungen sade hon: ’Det finnes ett land däröver, skicka dem dit och giv dem
lite proviant och något att börja med!’ Kungen fann rådet gott och följde
det. På så sätt började svenskarna bo här i landet.» — Sagan, som
varierats i olika delar av det svenska bosättningsområdet, visar, huru man med
bekanta sagomoliv sökt lösa problemet om den svenska bosättningen i
Finland. Lokala och historiska motiv ha givit tillskott till traditionen. Mer än
annat gav folkvisan färg åt bondelivet. Den nordiska folkvisan i alla dess
arter har nått den svenska allmogen i Finland, främst dock den östnordiska
visan. Staffansvisor och Staffanslekar förekommo i olika delar av
Svensk-Finland. Bröllopsvisor av olika slag, dansvisor som den dramatiska »Simon
i Sälle» eller som »Vi ska ställa till en roliger dans, vi ska binda både krona
och krans i dansen» höjde festglädjen. Vallvisor som
»Kudi, kudi Ringli och Rangli,
Kudi, kudi Somari och Sprangli,
Kudi, kudi Lena me’ lang spena sina,
som mjölkar sju sjulor i måle»
minna om vallhjonens klingande lockrop och samtal med boskapen. Med
sjömansvisorna nå vi redan nyare folkdiktning.
Vår skildring av den svenska allmogen i Finland har gått utöver den
tid, 1500- och löOO-talen, som denna uppsats avser att belysa. Detta har
synts nödigt, emedan allmogekulturen är den grund, ur vilken en svensk
högreståndskultur först framväxer. Allmogens liv är därtill tämligen stabilt
och underkastat små växlingar. Detta betyder naturligtvis ej, att större
förändringar ej skett mellan låt oss säga år 1500 och 1800. Jordbruket har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
