Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskarna i Finland. Från Claes Christersson Horns tid till Per Brahes. Av Eric Anthoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjärtmur. Gråstensväggarna, som tidigare reste sig i ti’e våningar, nå nu
två. Över dem höjer sig ett pyramidtak upp mot husets enda skorsten.
Stenslott ha under 1500-talet uppbyggts även annorstädes, t. ex. på Järpilä,
Haapaniemi och Vuorentaka i Egentliga Finland. I Nyland kunna nämnas
det Flemingska Svid ja, Tottarnas Sjundby, Boijarnas Gennäs och
Wilde-männens Tjusterby.
De flesta av dessa slott ha ej länge varit bebodda. De tillfredsställde
snart ej säteriägarnas anspråk. Under vintrarna ha de med sina
stenmassor tett sig kalla och dystra. Utrymmet har varit knappt. Blott de
väldiga källrarna återstå nu på Gennäs och Tjusterby; Kankas återinreddes
på 1700-talet efter nyare tiders smak; och det Hornska Vuorentaka har
i slutet av 1800-talet från spannmålsmagasin åter förvandlats till
herresäte.
Den förnämliga adeln, som bodde i dessa hus, förde en stor stat.
Väggar, tak och bänkar doldes vid festliga tillfällen av en rikedom på
olikfärgade bonader. Tennfat och tennkärl hade trängt undan träkärlen från
herrskapsborden. Enstaka silverkannor och ett antal silverskedar vittnade
om ökad lyx. Fruntimret gick vid högtidliga tillfällen klätt i kostbara
dräkter av siden, sammet, damast och eldrött kläde. Till männens utrustning
hörde pälsar av dyrbart skinn, kedjor av ädel metall. Slottsherrarna
om-gåvo sig med en skara av tjänare, som visserligen aldrig var särdeles talrik.
Egna slottskapellaner höllos t. ex. på Liuksiala, Svidja och Vuorentaka (eller
Vårkulla, som godset omkring 1600 kallades). Och när döden kom, ville
man se sig förevigad medelst konstnärligt utförda epitafier. Det talrika
husfolket fick ej plats i stenslotten. Därför hörde till sätesgårdarna ett
stort antal små träbyggnader, borgstuga, svenstuga, nattstuga, som i en
fyrkant omgåvo den slutna mangården, bortom vilken uthusen bildade en
annan fyrkant, ladugården.
Adelns flertal levde emellertid ännu omkring 1600 som enkla ryttare
eller lägre befallningshavande. Denna adel skilde sig ej stort från de
uppstigande ryttar-, länsmans- och fogdesläkterna. Men om dessa kretsar stodo
betydligt under högadeln, så skilde de sig dock från de egentliga bönderna.
Tillsammans bildade de »de klädeskläddas» grupp, som under klubbekriget
hotades av de vadmalsklädda böndernas »gråa hopar». Också i övrigt har
deras livsföring delvis skilt sig från böndernas. Även på små sätesgårdar
lade man an på en mångfald av bonader. Även här tränger tennet och silvret
undan träfat och träskedar. Och då vi höra om den ofrälse men till »adelns
Sv. folket genom tiderna III. — 23.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
