Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskarna i Finland. Från Claes Christersson Horns tid till Per Brahes. Av Eric Anthoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krigets bördor lågo alltjämt tunga över riket. För Finland i dess helhet
medförde 1600-talet ett starkare närmande till Sverige. De ömsesidiga
förbindelserna inom de högre stånden äro livligare än förut. Ej minst skönjes
det inom rikets första stånd.
Finlands adel undergår under 1600-talet en betydande förändring. Dess
främsta ätter hade under 1500-talet använts på höga poster, förvärvat gunst
och gods och ingått förnämliga giften inom den svenska högadeln. Allt detta
hade låtit dem stiga politiskt och socialt. Men riksstyrelsens centralisation
och den omständigheten, att Finland på 1600-talet låg mer avsides, sedan
utrikespolitiken riktats söderut, mot Tyskland, medförde, att flertalet av
dessa ätter flyttade över till Sverige. Redan på 1500-talet hade Horna. na
till Åminne, Claes Christersson Horns barn, bosatt sig på sina svenska gods.
Nu följde Hornarna till Kankas, Henrik, Claes och Gustaf Carlssöner, samt
de till Finland tidigare överflyttade Tottarna med fältmarskalken Åke Tott
och Cruusarna med riksskattmästaren Jesper Mattsson. De få finländska
storgodsens innehavare leva härefter för det mesta i Sverige. Att en stor
del av Finland förlänades åt rikets store till grev- och friherrskap förändrade
ej sakläget. Frälsefogdar och frälseinspektorer härskade nu på de adliga
säterierna och förläningarna, och sommartid styrde frälseskutorna över till
herrskapen i Sverige med frälseräntorna. Endast ett fåtal av grevskapens
och friherrskapens innehavare ägnade större uppmärksamhet åt
förhållandena där. Främst kunde Per Brahes verksamhet för sina vidsträckta
besittningar i norra och östra Finland nämnas. Också Axel Oxenstiernas
friherrskap Kimito i svenska Åboland var föremål för sina innehavares
omsorger. Tjuda pedagogi, den första på landsbygden, grundades i detta
friherrskap. Nya arter av näringsskicklighet sökte Oxenstiernorna även
införa, ehuru utan större framgång. Grevarna Leijonhufvud-Lewenhaupt,
som i tidigare släktled gjort sig kända som svåra bondeplågare inom sitt
grevskap Raseborg i västra Nyland, läto senare i Ekenäs uppföra en kyrka,
som ännu minner om de höga grevarnas välvilja för sin stad och som inom
sina murar rymmer stoftet av en tidigt avliden ättling av det grevliga huset.
Men trots allt, grevar och friherrar och andra förläningstagare nöjde sig
i allmänhet med att uppbära sina räntor och visa sin myndighet mot sina
undersåtar av lägre stånd.
Ytterst få finländska stormän voro ens tidvis bosatta på sina finländska
sätesgårdar. Främst bland dessa stodo Flemingarna till Villnäs, amiralen
och överståthållaren Claes Larsson Fleming samt hans son och sonson,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
