Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sonlighet så småningom lyckats hejda, men nu hade kungamakten ingen
egentlig företrädare, och dess förespråkare — t. ex. pfalzgreven Johan
Kasimir och Karl Karlsson Gyllenhielm — kunde ej göra sig gällande mot
rikets numera i alla avseenden främste politiker, adelns ledare Axel
Oxenstierna. Denna maktkamp, vari adeln och Axel Oxenstierna nu stodo som
segrare tills vidare, hade emellertid ej längre som tidvis under 1500-talet
förts med våldsamma medel, utan inom ramen av den efter hand utbildade
författningen.
DET TYSKA OCH DET DANSKA KRIGET.
Det framstod inom kort som en av de fasta punkterna i
förmyndarregeringens politiska program att föra det tyska kriget till ett slut, som
garanterade ersättning för de uppoffringar som gjorts; och härav följde,
att man ej ville dra sig ur striden genom separatfred utan vara med, tills
den slutgiltiga uppgörelsens tid var inne. Men det mål, som sålunda satts,
krävde stora ansträngningar, och endast med uppbjudande av hela sin
utomordentliga diplomatiska skicklighet lyckades Axel Oxenstierna hålla det hela
gående. I enlighet med Gustav Adolfs sista uppslag lyckades han bilda ett
förbund mellan Sverige och tyska lutherska delstater (i Heilbronn 1633) samt
trygga åt Sverige Frankrikes stöd.
Men det dröjde ej länge, innan Sveriges ställning i Tyskland på ett
ödesdigert sätt försämrades. Slaget vid Nördlingen (eftersommaren 1634) blev
ett fruktansvärt nederlag för de svenska trupperna, som leddes av hertig
Bernhard av Weimar och Gustaf Horn. Och under dessa förhållanden
måste Sverige i stilleståndet med Polen i Stuhmsdorf (1635) avstå från de
inkomstbringande preussiska tullarna, som varit av så väsentlig vikt för
krigets ekonomiska sida. Men trots allt ville ej kanslern »sno sitt
fädernesland ur kriget», som han uttryckte sig, »med förlust av reputation, respekt,
intresse, vänskap och alltihop». Bundsförvanter började avfalla, och
ställningen tycktes förtvivlad, då den svenska arméns nye ledare Johan Banér
genom slaget vid Wittstock (1636) lyckades åtminstone i någon mån
återställa jämvikten. Av krigshistoriska forskare har hans ledning av detta slag
karakteriserats som fulländad i sin djärva logik, och det blev nu klart, att
Gustav Adolf utbildat förstklassiga lärjungar. Fyra år därefter hade
svenskarna definitivt bringat Pommern i sin besittning. Aret därefter (1641)
dog Banér, men han fick i Lennart Torstenson en måhända överlägsen efter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
