Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTOLERANS OCH TOLERANS; KATOLIKER, KALVINISTER,
EKUMENIKER.
Det kyrkliga arbetet på reformationstidens sålunda utbyggda grund
måste tills vidare bedrivas under stora yttre och inre svårigheter. Tiden från
tronskiftet fram till Stolbovafreden 1617 var en nödtid, då hela riket under
möda och försakelse sakta drog sig upp, en period rik på ihärdigt arbete
men ock i mycket präglad av brist på själarnas balans och av en
påfallande mindervärdighetskänsla med dess korrelat, en stark misstänksamhet
och hårdhet. Särskilt fingo (de visserligen ytterst fåtaliga) katolikerna i
riket lida härav. Under det ända till 1629 pågående kriget med Polen
betraktades de ej utan skäl som hemliga anhängare till Sigismund Vasa; de
talrika svenska emigranterna i Polen bekämpade öppet Sveriges evangeliska
ordning. Messenius’ tragiska öde bestämdes därav, när han mitt i sin
befordran som medlem av den nyorganiserade Svea hovrätt befanns ha
förbindelser med svenska katoliker i Polen, kanske blott i vetenskapligt syfte. Den
stadga, vilken som en direkt följd av processen mot Messenius och de
svenska emigranternas verksamhet utfärdades från riksdagen i Örebro i början
av 1617 för att hålla efter »alla polska spyflugor med patenter och andra
lögnskrifter», blev det mest synliga vittnesbördet om denna katolikfruktan.
I Örebro stadga förbjöds bl. a. vid stränga straff att sända svenska
studerande till polska och jesuitiska högskolor, och ingen papist fick efter en viss
tid vid risk av livets förlust vistas eller söka hemligen inkomma i Sverige.
Det bör dock härvid ihågkommas, att Örebro stadga utgjorde en politisk
försvarsåtgärd mot Polens och Sigismunds anspråk på Sverige och att den
uttryckligen begränsades att gälla blott för den tid, som konflikten med
Sigismund pågick, och blott gentemot papister. Något uttryck för en
principiell religiös intolerans i paritet med katolicismens var icke stadgan; när
begäran framställdes, att den skulle utsträckas till att gälla även andra
främmande trosbekännare, avvisades detta helt.
Blott en enda gång — visserligen en gång för mycket — kom det i
Sverige med stöd av stadgan till avrättning av katoliker, vilka fördolt sin tro
och lyckats bekläda ämbeten i riket; men även där stod liksom i stadgan
själv det politiska i förgrunden. För sin religiösa tros skull har väl i det
evangeliska Sverige ingen avrättats. Mot sådana våldsmetoder i religiösa
frågor polemiserade också energiskt de svenska kyrkoledarna, även de
ivrigast ortodoxa, såsom biskop Paulinus i sitt huvudverk »Ethica Cristiana».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
