Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1600-talet kan man givetvis inte jämföra motsvarande trafik i övriga svenska
städer — Stockholm var ju en storstad efter den tidens förhållanden. Ett
hade dock alla städer gemensamt oberoende av trafikens storlek: den
bristande gaturenhållningen. I fråga om renhållningen över huvud i städerna
vid denna tid kommer man in på ett rikt, ofta obehagligt men
kulturhistoriskt intressant ämne, som vi här blott kunna snudda vid. I äldre tid ålåg
det borgerskapet att självt sörja för renhållningen liksom för vakten och
brandskyddet i städerna. Den enskilde individen var därför på ett helt annat
sätt än nu engagerad i dessa angelägenheter. Ansatser gjordes dock från det
allmännas sida att skapa en bättre ordning härvidlag. Sålunda uppförde i
Stockholm staden själv ganska tidigt på lämplig plats ett och annat offentligt
s. k. hemlighus eller »kabinett», helst i närheten av rinnande vatten, varför
man ju redan då skulle kunna tala om en primitivare w.-c.-anläggning.
En drastisk notis ur Stockholms stads räkenskaper för år 1607 visar, att
ett besök på dylika ställen någon gång kunde vara förenat med en alldeles
särskild risk. Staden måste nämligen vid ett tillfälle detta år betala
läkarhjälp till Frans tunnbindare, »som var rivin av näcken i hemlighuset
östantill», d. v. s. vid vattnet där nuvarande Skeppsbron är utfylld. Betecknande
är, att staden inte protesterade mot tunnbindarens uppgift. Notisen är lika
karakteristisk för tidens grova vidskeplighet, där näcken tydligen var en
fullt trovärdig figur. En känd tysk topografisk författare, Zeiller eller
Zeil-lerus — 1600-talets Baedeker — beklagar den alltför stora bristen i
Stockholm på nyssnämnda nyttiga, offentliga anordningar. Stadens myndigheter
måtte tro, att invånarna äro änglar, framhåller han ironiskt. Samma
reflexion skulle han kanske tillåtit sig även i våra dagars Stockholm ...
Anordningarna för orenlighetens bortförande voro ävenledes primitiva, ehuru
i Stockholm vid 1600-talets milt staden sökte i viss mån kommunalisera
eller åtminstone förbättra renhållningsarbetet. Bl. a. förbjödos »trumbor»,
d. v. s. trummor, utanpå husen. Dessa voro ett slags avloppsledningar i
husen för slask o. d., vilka genom en öppning i husväggen stjälpte ut sitt
innehåll — direkt på gatan. En sorts enkla föregångare till våra moderna
»sopnedkast» således. Då stadens förbud endast motvilligt åtlyddes, lät
stadsmyndigheten resolut riva bort dessa anordningar från husväggarna
med befallning till husägarna att omedelbart låta mura igen hålen efter
avloppen, en befallning, som också den blott motsträvigt utfördes.
Även brandväsendet var ganska outvecklat. Städerna, särskilt de större,
voro indelade i flera brandmästerskap eller rotar. Borgarna valde brand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
