Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fridagen vara ett mycket gammalt bruk och leda sitt ursprung till
blåmåndagen före fastan. I Tyskland kallas den nämligen Blaue Montag. Antalet
frimåndagar visade mot 1600-talets senare del en tendens att öka i Sverige
och föranledde under 1700-talets början, då brist på arbetskraft gjorde sig
gällande, upprepade förbud. Genom en kunglig förordning 31 mars 1718
förbjödos frimåndagar helt och hållet, samma är också fallet i allmänna
skråordningen 1720.
I dessa förordningar omnämnes också spatsergång som förbjuden, en
likaledes från Tyskland inkommen sed att även mitt i veckan någon gång
taga en ledig dag. Med den långa arbetsdagen är det knappast
förvånansvärt, att gesällerna sökte genom fridagar förgylla upp sitt trots allt på nöjen
mycket fattiga liv. Bland nöjena var också fastlagsfirandet, mot vilket
överståthållare och råd (19 februari 1669) utfärdade en förordning,
som vid straff varnade »geseller, läredrängar och andra uthi
hwarjehanda embeten här i staden widh dhenna nu
tillstun-dande fastelagstijdh opstijga ifrån sina werckstäder och arbete
och föröfwa sådana wederstyggliga apespel som för dhetta är».
Förordningen betydde icke, att seden omedelbart upphörde, den
torde ha förekommit även långt senare, ehuru i enklare form.
I skråorganisationens princip låg, att även gesälltiden skulle
vara en utbildningstid, som skulle resultera i att gesällen själv
en gång blev mästare och fick sin egen verkstad. Ehuru detta
redan tidigt under 1600-talet för många gesäller hlev en
omöjlighet — av olika anledningar — fanns ännu in på 1700-talet
inom de flesta yrken ett krav, att gesällen skulle vara ogift.
Gifta gesäller funnos visserligen, men dessa behandlades ofta
nog som en lägre kast och tåldes icke inom vissa yrken. På så
sätt drevos gifta gesäller ofta att söka sin utkomst utom skrået
Sa med den osäkerhet och de lidanden detta i allmänhet innebar.
Gesällskapens tillhörigheter äro i stort sett desamma som
mästareämbetenas, i de flesta fall naturligtvis enklare. Det
kan emellertid vara intressant att taga del av ett litet stycke
av det ålderdomligt högtidliga och uppstyltade språk, som
f
Åldermannens och altgesällens ämbetstecken kallas oftast schafferholz och
är vanligen av trä. Någon gång får den formen av en spira såsom
Stockholms skräddarmästares silverspira, daterad år 1622. — Nordiska museet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
