Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
land, men under strid mot anfallsdugligt polskt rytteri framträdde bristerna.
Vid tiden för sekelskiftet började nederländskt inflytande få allmänt insteg
bland fotfolket ute i Europa. Uppgiften att söka omdana det svenska
infanteriet anförtrodde hertig Karl åt greve Johan av Nassau, som genast
under det pågående kriget i Livland grep sig verket an. Pikar och harnesk
borde återinföras och de lätta bössorna ersättas med goda musköter. Men
tiden var ännu ej kommen. Knektarna voro oskickliga och visade ovillighet
för det nya. Ett försök att av fänikorna bilda fasta landskapsregementen
och sålunda skapa mellaninstanser i befälsföringen ledde heller ej till
resultat, och efter några år fick greven avstå från den otacksamma uppgiften.
Det skulle dröja ännu ett par årtionden, innan en verklig omdaning kom
till stånd. När Gustav Adolf återkom från det ryska kriget, började han
genomföra en indelning, som gick ut på att 6 till 8 fänikor, vilka nu
började kallas kompanier, från ett eller ett par landskap sammanslogos till
stora regementen. Då fänikan i verkligheten sällan hade uppgått till mer
än 200—300 man, hade konungen räknat med detta förhållande.
Kompaniets styrka med befäl bestämdes nu till 272 man. Den inslagna vägen
visade sig framkomlig. Några år senare, då konungen förberedde det polska
fälttåget, skedde den mest genomgripande förändringen. Kompaniets styrka
minskades ytterligare, så att det ej räknade mer än 148 man, av vilka 54
buro pikar och 72 musköter. Regementet räknade 8 kompanier. Inom det
stora landskapsregementet blev det sålunda överskott på manskap.
Härigenom kunde nya kompanier uppsättas, och snart blev landskapsregementet
grundstommen till det fältregemente, som drog ut i kriget. Kunde man blott
skaffa befäl och genomdriva utskrivningar, medgav denna organisation en
successiv utvidgning. Ett typiskt exempel härpå visar det regemente i
Västergötland, som under ett enda decennium svällde ut till 4 fulltaliga
fältregementen.
Ryttarfanan utgjordes under Erik XIV:s tid av 300 ryttare. Den stod
under befäl av en ryttmästare och indelades i kvarter och rotar efter
liknande grunder som fänikan. Ryttarna voro väpnade med värja eller lans,
senare även med skjutvapen. De, som sutto i de fyra första kvarteren och
tillhörde »slaktordningen», skulle hava full köritz (kyrass), skottfritt
drabb-tyg eller åtminstone sådana skyttetyg, som voro försedda med ryggkräfvetz
(ryggharnesk), krage, stormhuva, pucklor och långa skärvor både på armar
och ben. Även hästarna voro pansrade, särskilt på hals och bringa, och på
huvudbarsen skulle finnas skottfri stjärna. Med tiden genomgick rytteriets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
