Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två musköter från trettioåriga krigets tid. Den övre tillhör Gustav II Adolfs rustkammare
och är av holländsk typ; den undre är en kopparmusköt från 1620-talet. -— Armémuseum.
De tunga rytteriförbandens anfallsstrid började först på 20—10 meters
avstånd från fienden. Främsta ledets ryttare avfyrade då sina pistoler,
varefter de voltade tillbaka för att bilda eftersta ledet och ladda om. Därpå sköt
nästa led o. s. v. Detta slag av eldgivning benämndes karakoll och avsåg
liksom fotfolkets strid under kontramarscher att underhålla en viss grad av
ständig eldberedskap. Då ryttarmassan fått tillräcklig verkan med sina
eldvapen, red den fram i skritt för att med värjan hugga in på motståndaren.
Dessa tunga stridsformer, vilka i mer eller mindre kraftig utprägling
tillämpades vid den svenska krigsmakten under den äldre Vasatiden, ledo
dock av betänkliga svagheter. All manövrering skedde långsamt, för att
ordning och sammanhållning ej skulle äventyras, och utsatta för verksam
artillerield kunde de stora fyrkanterna lätt råka i upplösning. I förhållande
till numerären kunde blott ett ringa antal vapen, de främsta ledens,
samtidigt bringas i aktion. Den verkan, som erhölls av eld från bössor och
pistoler, var också synnerligen liten på grund av dessa vapens dåliga
skjutegenskaper. Men mest betänkligt i det gamla systemet var, att en indelning
av hären i efter läget avpassade taktiska förband ej var bruklig och
manövreringen skedde stelt och schablonmässigt. Någon egentlig samverkan
mellan fotfolk och ryttare eller mellan bösseskyttar och de spetsbeväpnade
knektarna var knappast att tala om.
Vid slutet av 1500- och början av löOO-talet kom stridssättet på slagfältet
att avsevärt förändras. Det gällde att undvika den förödelse, som artilleriet
kunde åstadkomma i de täta fyrkantuppställningarna, och utnyttja den
ökade verkan, som en förbättrad vapenteknik ställde i utsikt. Det blev en strid
om herraväldet mellan blanka vapen och eldvapen, mellan pik och musköt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
