Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omvälvningar, som vårt land någonsin genomgått. De många problem, som
den föregående tidens erövringspolitik och adelsvälde skapat, löstes nu
under konungamaktens ledning. Början var redan gjord, då 1680 års
betydelsefulla riksdag sammanträdde. De ofrälse stånden krävde sedan länge
en utvidgning av den alltjämt pågående fjärdepartsräfsten, och en
undersökning av förmyndarnas finansförvaltning diskuterades även. Inför
angreppet från kungamakt, lågadel och ofrälse föll högadeln samman,
villrådig och utan anseende och ledare, som den var.
Det är av stort intresse att jämföra Karl XI :s uppträdande vid
riksdagarna med hans företrädares. Dessa hade ofta personligen förhandlat
med och öppet framlagt sina förslag för ständerna, Karl däremot
framträdde icke så mycket själv utan nöjde sig i stort sett med att bakom
kulisserna leda riksdagsarbetet med stor påpasslighet och konsekvens. Nog
kunde man misstänka vem som låg bakom, då en av konungens personliga
vänner och förtrogna under en debatt på riddarhuset antydde, att kronan
nog kunde få pengar, om man granskade förmyndartidens
finansförvaltning. Riket måste ju »efter så många års fred hafva samblat något i
förråd och sammanlagt en vacker fond af medel», tillade han elakt. Detta
blev upptakten till förmyndarräfsten. Efter en grundlig undersökning
dömdes de fem höga riksämbetsmännen jämte rådsherrarna att ersätta
kronan alla de onödiga utgifter, som gjorts under förmyndartiden; för de
avlidna bland dem (bl. a. tre av förmyndarna) fingo deras arvingar betala.
Samtidigt med att rådsaristokratiens ekonomiska maktställning fick en
svår knäck, lyckades konungen genom skickligt formulerade frågor utverka
ständernas förklaring, att han varken var skyldig att i alla saker höra
rådet eller att rätta sig efter detsamma. Redan under kriget hade rådet
trätt i bakgrunden. Nu var det för alltid förbi med dess halvt oberoende
ställning som medlare mellan konung och folk.
Men ytterligare förödmjukelser skulle drabba högadeln. Bönderna, till
vilka de två andra ofrälse stånden slöto sig, krävde en reduktion, som
skulle återskänka kronan dess gamla säkra jordainkomster och skydda
bondeklassen mot adelns övermakt. Man gick i sin iver tillbaka ända till
fjärde Mosebok och profeten Hesekiel för att finna tillräckligt många
argument mot den föregående tidens donationer. Ivriga protester höjdes
på riddarhuset; man misstänkte, kanske icke utan grund, att bönderna
hade sina hemliga tillskyndare, »ty intet bondehufvud liafver giort den
skriften». Även många adelsmän, särskilt bland de lägre ämbetsmännen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
