Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förra förmyndarregeringens öde var ett varnande exempel på vilket ansvar
en myndig konung i tidens fullbordan kunde utkräva. När
förmyndarregeringen efter ett halvt år för ständerna föreslog, att den femtonårige
konungen själv skulle övertaga regeringen, mötte den bifall, icke minst från
adeln, som hoppades på lindring i den alltjämt pågående reduktionen.
Den unge konungen deltog från början i handläggningen av
regerings-ärendena, ehuru av naturliga skäl det tyngsta och mest ansvarsfulla arbetet
bars av hans båda förnämsta rådgivare, statssekreterarna Piper och Polus.
Styrelsen fördes i allt väsentligt i Karl XI :s anda. Karl XII hade fått en
för sitt kall lämpad god uppfostran och syntes fast besluten att bli sin far
en värdig efterträdare. Ungdomligt övermod och en smula slyngelaktig
pojkaktighet ledde honom, liksom en gång fadern, in i mer eller mindre
vilda upptåg med svågern, hertig Fredrik av Holstein-Gottorp, som villig
läromästare och sällskapsbroder. Efter hand fick dock ansvarskänslan
överhanden för att helt segra, när farans och prövningens tid kom.
Sveriges utrikespolitik rörde sig under den närmaste tiden i de gamla,
kända banorna. Man följde med uppmärksamhet händelserna i den
europeiska stormaktspolitikens invecklade spel och fortsatte att stödja
Holstein-Gottorp mot Danmark. Snart inträffade emellertid händelser, som man
under den föregående perioden ej kunnat förutse och som inneburo en ytterst
allvarlig försämring av läget.
Polen, till areal och befolkning ännu en av Europas största stater, var
en i och för sig ofarlig granne på grund av sin alltmer tilltagande inre
splittring. Icke långt efter Karl XI :s död valdes emellertid kurfursten August av
Sachsen till konung. Därmed hade Polen för första gången på århundraden
en monark, som kunde förfoga över andra hjälpkällor än dem, som den
polska riksdagen ovilligt ställde till hans disposition. Sin stora och välövade
armé hade han använt mot turkarna, och nu måste han antingen upplösa
den eller använda den på annat håll. Den livländske adelsmannen Patkul,
som av den svenska regeringen drivits i landsflykt, riktade hans
uppmärksamhet mot Livland, där adelns missnöje över reduktionen borde underlätta
landets skiljande från Sverige.
Ansågs Polen ofarligt, var detta i ännu mycket högre grad fallet med
det barbariska, halvasiatiska Ryssland. Den unge tsar Peter hade
visserligen börjat arbeta för införande av vissa reformer i västerländsk anda. Men
varken han själv eller någon annan ansåg Ryssland starkt nog att ensamt
mäta sig med den fruktade svenska krigsmakten. Liksom August hade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
