Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen hamna i Ukraina, där han, ehuru förgäves, hoppades på effektiv hjälp
från de som vanligt oroliga kosackerna. En fruktansvärd vinter försvagade
den svenska armén, men den vågade dock i juni 1709 själv angripa den
alltjämt tveksamma ryska. I saknad av den strax förut sårade konungens
ledning blev slaget vid Poltava ett svårt nederlag för svenskarna.
Huvudparten av armén kapitulerade strax därefter, sedan konungen räddats över
till turkiskt område. Den moderna forskningen har fritagit Karl XII från
en mycket stor andel i skulden till detta stort anlagda företags misslyckande.
Men det betydde i varje fall om ej en ohjälplig katastrof, så dock att
kampen för det svenska Östersjöväldet blev långt svårare och erbjöd allt mindre
utsikter till framgång.
På Rysslands sida ställde sig givetvis vid första underrättelsen om
nederlaget Danmark och Sachsen. Liksom under Karl Gustavs tid skaffade
Sveriges maktställning i Tyskland vårt land ytterligare ett par farliga fiender.
Preussen passade på att förverkliga en länge närd önskan att över Stvenska
Pommern utvidga sin Östersjökust. Kurfursten av Hannover, i sig själv
mindre farlig, hade blivit Englands konung, och för att komma i besittning
av Bremen-Verden lät han världens bästa flotta — den engelska — fälla
utslaget i kampen om herraväldet på Östersjön. Mot denna fruktansvärda
koalition — Ryssland ensamt hade ungefär 10 gånger så många invånare
som Sverige — stod vårt land nästan ensamt. Karl XII hade under sin
5-åriga vistelse i Turkiet föga framgång i sina försök att draga fördel av detta
lands gamla fiendskap med Ryssland. Den turkiska diplomatien och
krigsmakten arbetade för långsamt och klumpigt, och de framgångar, som vun-
PLANSCH Ä MOTSTÅENDE SIDA. Pä vår västkust vur under krigets senure år den unge
norske sjöofficeren Peder Tordenskjold en orsuk till ständig oro och irritution för
svenskurnu. Särskilt chefernu pä svenska transportflottan beredde han bekymmer;
han steg, trots sitt självsvåld, hastigt i graderna, blev berömd, nästan legendariskt, och
allt farligare för svenskarna. Hans korta men lysande karriär nådde sin kulmen, då han
1719 anföll Marstrand och intog Karlstens fäste och förstörde en del av svenskarnas
örlogs-fartyg. — Den berömda och besjungna episod ur den ryktbare kaparens liv, en samtida
okänd konstnär här ätergett, inträffade redan 17li. Tordenskjold hade fått order att gå
i land i Skåne, berättar den danska texten till bilden. Han gör det, blir upptäckt och
omringas av svenska dragoner, som vilja ta värjan ifrån honom och tillfångata honom.
Han drar sitt vapen, hugger den närmaste av sina förföljare över handen, ropar gäckande
»Denne Gang ejh och störtar sig med värjan mellan tänderna ut i havet och simmar
tillbaka till sin fregatt. In i våra dagar har man i Danmark sjungit en populär
Tordenskjoldsvisa med kaparkaptenens gäcksamma replik som refräng. ■— Tordenskjold slöt 1720
i Tyskland sin bana i en duell med en svensk löjtnant. — Danskt kolorerat träsnitt (även
i akvatinta av N. Truslew). Quennerstedtska samlingen, Lunds universitetsbibliotek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
