Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svedbergs religiösa livssyn kan icke betecknas som vanlig luthersk
ortodoxi. Hos honom förena sig nämligen gammal kyrklig tradition med
ohämmad folklig övertro samt en framsynt blick på kyrkolivets reformering
i praktisk riktning. Han kunde rikta ganska besk kritik mot det samtida
ortodoxa kristendomslivet, »stortron», som han kallade denna mekaniserade
lutherdom (se närmare härom bd 6, sid. 73 f.)
Däremot är det felaktigt att kalla Svedberg pietist, såsom stundom skett.
Pietismens religiösa individualism var Svedberg helt främmande. Detta
hindrar emellertid icke att han kände och visade stor sympati för pietismens
strävan att skapa ett mera personligt och innerligt fromhetsliv. I sina egna
psalmer har han ock givit gripande uttryck åt denna trygga gudsförtröstan,
som var ett utmärkande drag för karolinsk kyrkofromhet över huvud.
De nu skildrade kyrkomännen representerade var på sitt individuella
sätt den karolinska tidens storvulna handlingskraft, för vilken stat och
kyrka, bildning och kristendom icke voro skilda ting utan endast tvenne
sidor av den kyrkliga enhetskultur, som präglade dåtidens Sverige.
DEN KAROLINSKA TIDENS KYRKOTUKT.
Det drag, som framför allt dominerar den karolinska tidens kyrkoliv
är den strama tukt, som utövades av de kyrkliga myndigheterna. Med
kraft och stränghet krävde kyrkans män icke blott att folket — såväl präster
som lekmän — skulle omfatta den rena läran, sådan denna framställdes
i ortodoxiens form, utan även och minst lika mycket, att varje medborgare
skulle iakttaga ett rättfärdigt liv i noggrann åtlydnad av kyrkans
fastställda bud och stadgar.
Ett av de viktigaste medlen som kyrkan nu hade till sitt förfogande
för att fostra ett styvsint släkte var kyrkoplikten. Såsom själva namnet
antyder var denna form av straff egentligen en kyrkans sak och innebar
ursprungligen även ett själavårdande element. Emellertid hade
kyrkoplikten kommit att huvudsakligen uppfattas såsom en ren straffåtgärd, som
kyrkan vidtog för att biträda staten i dess folkuppfostrande verksamhet.
Under sådana förhållanden ville naturligtvis den världsliga myndigheten
vara medbestämmande vid straffets ådömande. Under 1600-talet plägade
också hovrätterna ådöma denna kyrkoplikt. Samtidigt framställde de
världsliga myndigheterna också det kravet på kyrkan, att denna skulle
utmäta kyrkoplikt för åtskilliga förseelser, som icke voro belagda med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
